Kördag 4: Dades till Ouarzazate

Dagen började med en bra frukost på lyxhodellet i Dades. Teamade upp med Jacob då vi båda “förlorat” våra körkompisar.

Jacob

Från hotellet åkte vi ner till huvudvägen för att tanka, och sedan förbi hotellet igen på väg mot gruset. Här märkte vi att våra GPS-spår inte var aktiverade, så vi återvände till John på macken som aktiverade rätt spår åt oss. När vi kom ut mot gruset igen hade Jacob spår, men inte jag, så han fick navigera.

Jacob navigerar

Weee

Första delen av dagen bestod av slingriga grusvägar som vi betade av i högt tempo. Efter en kortare asfaltssektion genom en by körde vi i en torr flodfåra innan vi kom upp på serpentinerna som skulle leda oss upp i Atlasbergen igen.


Village Village

AsfaltRiverbed Det hade regnat, och på sina ställen var vägen helt bortspolad, så tempot var inte hysteriskt men ändå snabbt.

Riverbed

Beautiful

Efter en lång, vindlande och otroligt vacker väg kom vi fram till resans största vattenpassage. Eftersom att det hade regnat så fick vi vid briefingen veta att om det var minsta osäkert att det gick att passera så skulle vi invänta följebilen och hjälpas åt att ta cyklarna över, men vattnet var – omän strömt – väldigt klart och rätt grunt.. så vi körde över.

Water crossing Jacob crossing water Jacob crossing water

Mer serpentiner, byar och flodfåror tog oss högre och högre upp i bergen. Efter en längre, väldigt kurvig, asfaltssektion hamnade vi i en jättemysig by där man hade anlagt trädgårdar på platåer där berget sluttade för brant för att odla direkt på sluttningen. Riktigt vackert var det.

Serpentines Serpentines

More asfalt

Yeah

 

Ett av de starkaste minnena från denna resa är en passage genom en by uppe i bergen. När vi kör sakta genom byn är det fullt av ungar ute som vill göra High-five, och eftersom att det ändå går så sakta så sträcker jag ut handen och kör nära en tjej för att fivea henne. Precis när jag kommer fram rycker hon undan handen med världens flin.

Fooled ya

Oavsett vart man kommer i världen så är barn ändå barn, och de fungerar som barn gör. Fantastiskt härligt att se, jag blev så snopen så jag tittade efter henne när jag körde förbi och såg hur gott hon skrattade åt mig..

High five

Killen på bilden fick en highfive iallafall, eller om jag fick en av honom, troligen det senare.

Village

Asfaltvägen övergick i grus, och fortsatte uppför. När vi kom upp på en stor platå där vägen slingrade sig fram mellan (och över) bäckfåror, och det var precis hur roligt som helst att köra, blev det dags för lunch. Vi körde upp på en höjd med utsikt över platån, men insåg snart att följebilen inte skulle kunna ta sig upp, så vi fortsatte en bit till.

Plateu Hill ClimbedLunchen intogs såsmåningom i en korsning med utsikt över de snötäckta Atlastopparna som tornade upp sig i fjärran. Över 4000möh ska de vara enligt uppgift, och det var riktigt mäktigt och vackert. Stundvis hade vi 13 grader varmt, så ökenhettan vi upplevt för 2 dagar sedan fanns inte här uppe.

Lunch break

Efter lunch fortsatte bergsvägarna i ett myller av korsningar och förgreningar. Lätt att köra fel, men landskapet var öppet omän stenigt, så det gick bra att göra vägvalen lite senare. Det blev slingriga serpentiner och snabba partier om vartannat innan vi kom ner i flodfårorna som vi följde en lägre sträcka nedåt.

Jacob wheelie

Off the piste

 

Caves

Riktigt härlig körning i flodbäddarna, och även fast det studvis kom både en regndroppe och två var humöret på topp!

Riverbed

Narrow river Narrow river Riverbed

Dagens sista etapp, innan målet i Ouarzazate, var ett militärskjutfält. Vi fick order om att, ifall det står en beväpnad vakt och säger stopp – så ska vi inte köra förbi honom. Varför man nu måste instruera om det.. Vägsträckan mot skjutfältet var snabb och bra, en extremt vid dal mellan två bergskedjor, med de mäktiga Atlasbergen som tornade upp bakom en. Riktigt mäktigt! Den beväpnade vakten stod inte vid skjutfältets början, och vi gasade vidare. Jag hade lyckats aktivera rätt karta i GPS:en, och efter en stund körde jag förbi Jacob och lät cykeln andas fullt. Vägen var kurvig och kuperad, hade både sten och wash-outs lite här och där, men var RIKTIGT snabb och rolig att köra. Mot slutet blev vägen sämre, och då kändes det som att man hade framhjulet mer i luften än på marken, och när man tog en kisspaus och väntade in övriga åkare gick det inte att få bort flinet från munnen. SJUKT rolig körning.

Before shooting ground Fast road Ouarzazate

Efter en stund såg man Ouarzazate breda ut sig i botten på dalgången, och snart körde vi efter gatorna i staden och hade lämnat offroadåkningen bakom oss. Det kändes vemodigt, minst sagt, men inuti var man bara lycklig över den otroliga körning vi fått uppleva på denna resa! GPS-spåret ledde oss till Motoadventures gamla garage, och det tog en stund av irrande genom bakgator och gränder innan vi hittade till “Fint hotel” och målet för turen. Väl framme blev det high-fives, incheckning och segeröl.

Last stage

Fint hotel

Kvällen spenderades med att packa ihop körutrustningen, ljuga om veckans bravader, te, öl, ett dopp i den iskalla poolen och en god middag på Johns flickväns restaurang inne i staden. Efter middagen var alla så trötta att det blev sängdags, senaste kvällen på länge.

Beer

Chilly pool

Sunset over ouarzazate

 

Kördag 3 : Ouzina till Dades

Sov dåligt denna natten. Det var varmt, jag var törstig, det fanns inget vatten. Magen var inte i skick, gick på dass flera gånger. När vi vaknade på morgonen var ingen av oss i toppskick, och Tina beslutade sig för att inte köra idag. Hon njöt mer av att åka i följebilen och slippa pressen med att prestera.

Efter en snabb frukost i tältet bar det av igen. Vi började dagen med gruppkörning, där de som ville fick köra sanddyner och de som inte ville slapp. Självklart körde jag dyner. 😉

Henrik

BikesInDunes

Helt magisk rolig körning i lite högre tempo idag. Vi avverkade dynerna vid lägret, körde lite efter kammen på ett par stora dyner och fortsatte vidare.

Ridge racing Ridge racing

 

Vi hittade den största sanddynen i området och tog oss över den, även om det inte syns så bra på bild så är dessa sandhögar sjukt stora och sjukt branta. För att ta sig uppför denna var man tvungen att ligga på maxvarv på trean när det började gå uppåt, och då kom man precis över toppen med framhjulet..

Huge dune

Jag gjorde resans vurpa över en riktigt mysig dyn efter att ha kört över den på bakhjulet:

Wheelie

När jag började sätta ner framhjulet var det lite brant, så det gick inte riktigt så fort som jag ville, vilket innebar att när jag skulle bromsa stopp innan toppen på dynen – så gick det lite för fort. Bestämde mig att lämna cykeln vid toppen och fortsätta själv:

Crash

Ok

Riktigt tur att dynen inte hade en brant baksida, för då hade jag fått mig en riktigt ordentlig luftfärd, men såhär gick det hur bra som helst. Märkte på kvällen att jag hade ett saftigt blåmärke på baksidan av vänsterbenet som benskyddet orsakat, ett litet minne av dagens vurpa. 😉

Dunes Dunes Jumping dunes Dunes

Vi körde mellan ett par bergstoppar med en sandbank som gick upp mellan dem, RIKTIGT härligt!

Dunes Dunes

Ibland tar man sig inte riktigt hela vägen upp, och då har man att välja mellan att vända och ta om, eller få draghjälp av en kamrat.

Pulling

Att ligga och glida i dalgångarna mellan dynerna är helt magiskt roligt. Ja hela upplevelsen med sanddyner är helt magiskt rolig, det är därför det är lite väl mycket bilder från dynerna..

Dunes Dunes

Efter det blev det en stenigare passage och en torrlagd sjö tillbaka till Ramlia.

Dry lakebed

Efter sista stenvägen fick vi nyttja våra kunskaper i “använda-sista-droppen-soppa-på-en-ktm”..

Empty

Men det räckte ändå inte riktigt hela vägen fram..

WalkingI Ramlia tankade vi från PET-flaskor, drack te och John försökte visa oss hur man på enklaste sätt vänder en endurocykel. Det gick inte så bra för honom.

Marcus PET refill John turning around

Efter tankstoppet hakade jag på Per och Anette, och vi gasade genom ett sjukt härligt ökenlandskap bestående av öppen terräng med berg på sidorna och mjuka härliga sandvägar med den obligatoriska stenen lite här och var.

Desert

Sandy roads

Ett antal byar passerades innan vägen blev hårdare och mer väglik. Vi fick inte följa den hårda vägen länge innan vi skulle ta av rätt ut på ett plattland igen. Det blåste rätt ordentligt, och de som körde efter oss vittnar om en sandstorm som vi precis missade. Efter det platta landskapet övergick vägen till en smalare stenig väg som var väldigt kuperad. Vi höll god fart och här och var fick man sig en luftfärd efter en dikespassage eller liknande. Galet roligt, men energinivån i kroppen var inte på topp och det gick åt mycket energi till att koncentrera sig på vägen.

Rocky roads

Lunchstoppet idag var i en by som heter Alnif. Gissa vad – kyckling och pommes, jajjemen! I Alnif väntade vi in följebilen så att vi fick tanka, för att sedan återigen bege oss iväg.

Lunch Lunch

Första sektionen fick jag ta täten, över en riktigt snabb grussektion med en hel del wash-outs att se upp för. Efter ett par byapassager hamnade vi i en dalgång där en flod säkerligen rinner när/om det regnat. Plötsligt låg där ett par riktigt stora stenbumlingar mitt i vägen, och ett par grabbar stod uppe på bergssluttningen och vinkade åt oss och varnade för stenarna. Det visade sig att de var i full färd med att bygga ett hus, och var ute och letade upp stenar som skulle passa. Strax efteråt mötte vi en lastbil, fullastad med stenar i liknande storlek, som åkte efter grabbarna och plockade upp de stenar de välte ner på vägen. Hus av naturmaterial – jajjemen! 😉

Rocky roads Rocky roads Rodky roads

När vägen började slingra sig uppåt mötte vi tre BWM1200GS Adventure, fullpackade med packboxar, tält och tillhörande matchande BMW-jackor. De verkade ha det ganska tungt på dessa taskiga vägar, och man var glad att man lekte fram på en lätt 450..

Beemers

Beautiful

Serpentiner, branter, stup, bergsmassiv, klar härlig bergsluft, hala kurvor, leriga spår, uppförsbackar och nedförsbackar. Nu blev det riktig bergskörning, lite åt Albanienhållet men med långt bättre vägar och förutsättningar. Roligt, vackert, underbart! Alldeles för många intryck för att återge i text, men det är så magiskt vackert när det karga bergslandskapet plötsligt övergår till en lummig dalgång med små stenhus utplacerade till synes slumpvis. Lite staket, någon bäckspassage, barn som är ute och leker. Sådan körning som man mår bra av, både i kroppen, sinnet och själen. Vackert helt enkelt, på alla sätt och vis.

Rocky roads Rest stop

När vi passerade dagens högsta punkt (lite över 2000möh om jag inte minns fel) träffade vi på Henrik och gänget som passade på att vila på en utkiksplats med utsikt över serpentinvägen och dalgången nedanför. Otroligt mäktigt och vackert. Vi tog en bensträckare innan vi åkte vidare nedförs.

Rest stop Rest stop Rest stopEfter ett par kilometer eller mil slingrande serpentiner, byar och det vanliga kom vi så ut på en kortare asfaltssektion innan det sista platta gruslandskapet innan dagens mål i Dades. När vi lämnade asfalten åkte vi genom vad som närmast kan beskrivas som ett marslandskap. Små spår på röd jord, med röda kantiga stenar utspridda över marken och röda platta bergsmassiv på sidorna. Riktigt läckert!

Like mars

 

Marslandskapet övergick såsmåningom i de vanliga långa snabba vägarna, med slumpvis utplacerade bäcksraviner som måste tas i vettig hastighet, medan man kan bjuda fullt mellan dem. Dock är det fullt med wash-outs överallt där vägen är bortspolad.. missar man en sådan här och tar den på fel sätt så kan det gå illa!

Wash out

Det började småregna när vi såsmåningom kom fram till asfaltsvägen igen, och efter att ha rullat någon kilometer asfalt kom vi fram till hotellet för dagen.

Village

Per last strethch

Detta hotell var i särklass resans finaste. Rummet var inrett med koppar, i lite steampunk-stil och jag älskade det! Duschen hade gott tryck, gott flöde och rikligt med varmvatten. Hotellet hade ett Hamam, där vi bastade och Tina fick en timmas massage.

Hotel bedMaten var bra, varierad och faktiskt riktigt god, både till middag och frukost. Här mådde vi gott hela kvällen, samtalade, drack en öl eller tre och slappnade av ordentligt.

Kördag 2: Nkob till Ouzina i dynerna

Efter en lång och skön natt i Nkob blev det uppstigning, frukost och avfärd i snabb takt. Dagens etapp var resans längsta på cirka 28 mil.

Eftersom att första etappen skulle vara slingriga bergsvägar, som Tina inte gillar att köra, så åkte hon asfalt till första återsamlingsplatsen på morgonen i Tazzarine.
Morgonen började i vanlig ordning med tankstopp i Nkob, men idag började grusåkat direkt efter bensinstationen – ingen asfalttransport på morgonen alltså – HÄRLIGT!

Morning glory

Efter några kilometer snabb grusväg i dalgången började vi klättra uppåt. Det var lite serpentiner, men inte alls av den typ vi haft igår, och efter några kilometer klättring öppnade landskapet upp sig. Vägen var av varierande skick, en del torra bäckar att passera och rätt slingrig, men SJUKT rolig och SNABB! För varje by som passerades blev vägen bättre, och långa sträckor kunde man ligga och hålla stumt på högsta växel.

Snabb väg Bäckar

Passerade ett antal småbyar och ensliga träd innan GPS-spåret avvek från vägen. Det blev lite snabba sträckor över stenbelagd mark, ett par dikespassager med lite mer vegetation innan marken plötsligt gick från slät och fin till att bestå av 2dm höga räfflor i form av stenhårda sand/grus-vallar. Höll rätt bra fart när detta hände och fick studsa runt lite innan jag fick ner farten. 😉

Nice road Vegetation

Efter den räfflade marken följde spåret en torr flodfåra, med sandbanker, vegetation och en och annan vattenpöl. OTROLIGT rolig körning där man kunde hålla rätt god fart och surfa fram över landskapet som var växlande och riktigt vackert. Njutningen var TOTAL! Efter att ha följt flodfåran alldeles för kort stund ledde spåret upp på asfaltvägen som tog oss till Tazzarine där tankning, Tina och följebilen väntade.

Riverbed with sand banks

Efter lite te och dricka drog vi vidare i lugnt tempo. En kortare asfalttransport innan vi tog höger ut i vegetationen. En bred och fin grusväg ledde oss till en koppargruva, och efter det blev vägen mindre och slingrigare. Ett par mindre vattenpassager senare började landskapet öppna upp sig på riktigt, och det blev platta snabba spår där man kunde köra många i bredd. Tina började bli varm i kläderna och fick upp farten, och det var riktigt roligt att surfa fram över sand/grus-vägarna. Landskapet blev efter hand mer kuperat, och vi körde mellan små trädbeväxta kullar på fina slingrande vägar, solen stekte och det var riktigt varmt och hela tillvaron var helt magisk!

Tina riding

Tina in flatlands

MarcusDustCloud

Beautiful

Vi körde en sväng i en uttorkad flodfåra där det blev lite trångt mellan två buskar, och det sved till när jag åkte genom lövverket, men jag tänkte inte mer på det. Efter ett tag insåg jag att det inte slutade svida i armen, så jag stannade och kollade vad som hänt.. Jag hade en 6cm lång tagg som satt inkörd nästan 2cm i överarmen. Fick ta i ordentligt för att få ut taggen. Lite senare stannade vi i en dal och fick godis från följebilen, ovärderligt när energin börjar tryta, och John försäkrade oss om att inga buskar är giftiga härnere, det är bara otrevligt med taggar. Så vi släppte det och åkte vidare.

Riverbed Riverbed Riverbed

Candy king

Underlaget blev lösare ju längre vi körde, och efter en bypassage var det lös sand vi körde på genom ett platt stäppland med torra buskar. Buskarna försvann och en gigantisk ökensträcka öppnade upp sig. Jag hittade ett par smådyner att leka i medan Tina höll god fart efter gps-spåret.

MicroDune

Vi passerade berg som såg ut som chokladglass, och sedan befann vi oss mitt i en öken med gigantiska sandtäckta berg till höger och en pytteliten bergskedja lååångt bort i horisonten till vänster. Här gasade jag ifrån och filmade Tina när hon passerade.

Tina going fast Marcus passes Style study of Tina

Att ligga och hålla stumt i detta landskap, öppet och slätt med någon kulle och någon grop här och där var MAGISKT roligt! Känslan när man i full fart kör över en kant och plötsligt svävar fram genom luften för att sekunden senare landa mjukt innan uppförsbacken som återigen skickar en rätt ut i luften.. det går inte att beskriva..

Open landscape

TinaSpeeding

Efter att ha kört en kortare evighet genom detta ödsliga och otroligt vackra landskap kom vi fram till ett bergspass där dagens lunch skulle intas. Sista kilometern var ett spår med djup, lös sand, och väl framme vid lunchstoppet var Tina helt slut. Hon hade nu kört 15 mil på dåligt underlag, och med tanke på hur mycket hon kört tidigare är det en sjukt imponerande bravad!

TinaTired

Lunch

Efter lunchen kom resans hittills roligaste sträcka. Jag kom iväg bland de sista från lunchstoppet, och “vägen” var till en början bara en stor yta med väldigt spårig och lös sand.

AfterLunch

Jag har inte kört mycket i sand tidigare, men det tog inte många hundra meter innan tekniken satt där. Vikt långt bak, hög växel, höga varv och full fart! Sjuuuuukt roligt.

Mudpatch

First overtake Tracks

 

Passerade cykel efter cykel, och när spåret blev slingrigare och ledde mellan tuvor, buskar och flodfåror blev det bara ännu roligare. Riktigt snabb sträcka som var asrolig att köra. Passerade en flodfåra, och när jag närmade mig Ramlia (ett klassiskt Dakar-tankstopp) blev underlaget hårdare och mer stenigt, men ändå ruskigt snabbt.

Second overtake Jumping riverbed Another bike

Från Ramlia var det sedan en fullgassektion över en stenig dalgång innan vägen övergick till sandväg för att sedan passera ett par dyner, som jag bara måste köra över. Galet! Obeskrivbart! Kul!

Overtake Tracks Jacob Jacob Wheelie

Mini dunes

Ett par kilometer vindlande sandvägar senare var jag framme vid dagens stopp. Ett “beduinläger” i utkanten av ett område med stora sanddyner. Magiskt vackert och hur läckert som helst. Ni som varit i sanddynerna tidigare vet vad jag pratar om, ni andra kan aldrig förstå!

Camp

Bivuac

Bivuac

Bivuac

När man kör många mil på dåligt underlag med ovana händer, då får man blåsor. Denna resa hade jag riktiga sockar och en riktigt bra kompressionströja så skavsåren på benen och överkroppen var inte ett problem. Hade köpt nya handskar från Biltema som inte hjälpte mot blåsorna ändå, hade blåsa på blåsa i tre lager. Mina nya Sidi-skor fungerade bra. Första dagen hade jag så ont i fötterna att jag inte kunde gå när jag tog av mig skorna, andra dagen domnade fötterna bort efter två timmar så – det gjorde ju inte ont iallafall. Tredje dagen var okej, och sista kördagen var skorna RIKTIGT sköna. Om det är skorna som format sig efter fötterna eller tvärtom låter jag vara osagt, det funkar iallafall bra. 😉

Efter att ha druckit lite te och väntat in övriga i gruppen och följebilen fick vi ut på första dynpasset. Vi delade upp gruppen i mer och mindre erfarna och drog iväg. Eftersom att det är rätt lätt att bli övereggad av upplevelsen, och eftersom att sanddyner är väldigt branta och lätta att göra sig ordentligt illa i, så höll vi ihop grupperna hela tiden vi körde. Tog en topp, väntade in resten av gruppen och tog nästa.

Fantastic!

Att köra sanddyner var så galet kul! Till skoteråkare kan jag förklara det ungefär såhär: Tänk dig en dalgång med branta kullar, täckta av en halvmeter perfekt puder, fria från hinder – det är bara att gasa och surfa runt i pudret! Det finns kullar man kan hoppa över, det finns kullar som är svåra att klättra uppför, det finns alla typer av branta backar att leka i. Tänk dig sedan att där du kör, där blir det inget spår. Du kan köra samma puder om och om igen och det är fortfarande orört.. Tänk dig sedan nåt som är dubbelt så bra som det, så börjar man närma sig dynkörning..

GOPR0109.MP4_snapshot_00.20_[2014.11.13_22.36.45] GOPR0110.MP4_snapshot_01.00_[2014.11.13_22.39.20] GOPR0110.MP4_snapshot_01.33_[2014.11.13_22.40.21] GOPR0111.MP4_snapshot_00.06_[2014.11.13_22.42.01] GOPR0111.MP4_snapshot_00.52_[2014.11.13_22.43.03] GOPR0112.MP4_snapshot_01.38_[2014.11.13_22.46.56] GOPR0112.MP4_snapshot_02.34_[2014.11.13_22.47.59] GOPR0112.MP4_snapshot_03.20_[2014.11.13_22.48.48] GOPR0106.MP4_snapshot_04.07_[2014.11.13_22.31.25] GOPR0106.MP4_snapshot_04.55_[2014.11.13_22.32.02]

Jag vet inte hur länge vi var ute i dynerna, alldeles för kort stund.. men när man kom tillbaka till bivacken var man helt slut. Pulsen var hög, benen darrade och svetten rann. Det märkte man inte när man lekte, för man var för upptagen med att ha roligt, men sandkörning tar på krafterna!

AfterDunes

Middag intogs i “stora tältet”, Tajin med kyckling – och pommes. 😉 Helt okej, mättande och man fick energi. Ett par öl blev det oxxo, och sedan bäddade vi ut madrasser under den klara natthimlen och låg och pratade och lyssnade på trubadurerna som spelade trumma och sjöng.. Precis när det började bli tjatigt körde John iväg dem, och alla bäddade ned sig för en natt utomhus.

NIght outdoors

Per Nedbäddad

Efter att ha legat ett tag ute vek vi oss dock och sov inomhus, bättre att kunna sova och orka med morgondagen tänkte vi.

Första kördagen: Ouarzazate till Nkob

Dagen började med hotellfrukost före 0800 och sedan genomgång, tilldelning av hojjar och påklädning. Avfärd strax efter 0900 med ett gemensamt tankstopp i utkanten av Ouarzazate som första hållpunkt. Efter det blev det ett par kilometer asfalt innan vi fick kliva av vägen ut på gruset. Tina var ovan och till en början gick det i krypfart, men allteftersom kilometrarna rullade så fick vi upp tempot en aning. Vägarna var hårda och torra, vindlande grusvägar som ledde oss över ett par torrlagda bäcksfåror, genom byar och över öppna vidder.

Öppna vidder

Körningen ledde oss från plattlandet upp mot bergen, och det var ett väldigt vackert landskap att köra i. Vägarna höll riktigt bra skick, och det var lättkört. När vi närmade oss lunchstället blev det lite halkigare och mer serpentinliknande vägar med branter på sidan av vägen.

Tina innan lunch

 

Tina började vara rejält trött och vid lunchen kom vi överens om att hon skulle åka bil resterande del av dagen, då hon inte njöt av bergsvägarna och var för trött för att köra säkert. Lunchen intogs på ett väldigt vackert ställe, vid ett vattenfall, långt över plattlandet nedanför.

Fardown

Efter lunchen teamade jag upp med Micke och Patrik, som enligt uppgift är ett par gasglada herrar.. och mycket riktigt blev tempot en hel del högre efter lunchen. 😉

Profile

Det var ruskigt varmt, och jag behövde fickor. Fick tipset av Per att man kunde ta av ärmarna på jackan, vilket var HELT lysande! Fungerar hur bra som helst, och man håller sig ordentligt sval även när det är riktigt hett ute!

Eftermiddagen bestod av slingrande serpentiner i bergsmassivet, som övergick till rakare, snabbare vägar i dalgångarna, för att till sist övergå till supersnabb körning över platt ökenmark.

Scenery SceneryPasserade OTROLIGT vackra landskap på vägen, och lyckan var total!

Dagen avslutades med en snabb, sandig uttorkad flodfåra in mot Nkob tillsammans med Per och Anette. Galet roligt att ligga och gasa på i den lösa sanden!

OIued1 Oued2

 

Efter flodfåran och en kortare sväng på asfalten hamnade vi på ett vandrarhem i Nkob. Bara en dörr i en vägg, men det visade sig vara ett riktigt fint ställe. Inga lås på dörrarna fanns det, utan man lämnade öppet. Teet var gott, liksom ölen och sällskapet.

NkobNkobNkob

 

Middagen bestod av grillad kyckling och pommes och mättade magen även om den inte smakade. Dagens etapp var bara på 19 mil, imorgon skulle det bli 10 mil ytterligare, så det blev en relativt tidig kväll..

 

Dag 6: Gjileke – Durrës

Steg som vanligt upp 0630 och klädde på oss. Lämnade av väskorna för transport och tog en snabb frukost innan vi satte oss på cyklarna och blåste iväg.

Leaving beach

Dagen började med 5 mil asfalt, snabb transport över ett bergspass på god höjd. Otrolig utsikt och sjukt vackert! Mitt i en stad blev vi plötsligt invinkade av polisen. Det är gott om poliser i Albanien, men de brukar bara vinka åt oss när vi kör förbi, men nu blev vi stoppade. Det visade sig att Red Bull bilen stod i en gränd och att poliserna vinkade in oss dit för förfriskningar. 😉

Bitumen

Efter lite stadsnavigering kom vi så ut på landsbygden och gruset. Riktigt snabba grusvägar i varierande skick hela förmiddagen, och vi höll god hastighet. Efter en mindre asfaltsektion började vi klättra uppåt, och gruset övergick till sten och “pavé”.

Gravel begins

 

Gravel? Gravel?

Vägarna blev riktigt jobbiga att köra, det studsade och man hoppade fram och åter, men vi höll god fart för att hinna köra hela dagen. Uppför och nedför, serpentiner och byar. Första offroadsektionen gick fort, men sen började vägarna bli sämre och bitvis var de helt bortspolade. Vi körde på klippor och i rasbranter, undvek bergsgetter och vallhundar men höll alltjämt ett högt tempo.

Dogs and sheep

Lovely roads Battery change, and view Nice roads

 

Tyvärr fanns inte så mycket tid att stanna och fotografera, och ärlig talat låg koncentrationen till rätt stor del på att ha koll på vägen och diverse djur som attackerade en från sidorna. Vägens skick var högst varierande idag, en lättkörd, bred och snabb grusväg kunde efter en tvär krök vara en smal stenig väg full i hål, så man fick vara på helspänn hela tiden. Här och där hade stensluttningarna rasat, och att köra på denna lösa sprängsten var extremt halkigt. Men samma typ av steniga pave-vägar som på morgonen kändes tungkörda och läskiga, togs innan lunch på hög hastighet på fyran. Det är det fina med att köra på underlag man inte är van, man lär sig snabbt hur man ska hantera dem och det går snabbt från att vara tungt till att vara extremt roligt!

Ras

 

Det är ruskigt roligt när snabba fina vägar blandas med lite sämre sektioner där man får ta ner farten och trixa sig igenom. Här passerade vi ett par tyskar som körde rätt snabbt, men som navigerade fel en liten stund senare och gav oss ett rejält försprång. Det är bra att köra fort, men om man kör fort och fel så kommer man snabbt långt ur kurs, och då tar det tid att komma rätt igen.

Worse section Worse section

Dagens roadbook var väldigt lång, och vi hade bara monterat första halvan på morgonen. När vi stannade och bytte roadbook tyckte jag att det var ungefär såhär roligt att köra:

Fun Fun Fun!!!

 

Såhär såg större delen av vägarna ut som vi körde idag. Detta är en rätt typisk Albansk “snabb grusväg”, stötigt är bara förnamnet. Jag är sjukt nöjd att mitt hemmabygda navigationstorn höll för prövningen.

Fast gravel road

Precis när man började känna sig sådär jättetörstig att man bara måste stanna och dricka stod Edvins hantlangare mitt i vägen och vinkade in oss. Det var lunch. Enligt uppgift skulle det vara ungefär 17 mil till lunchpausen, men i verkligheten var det nästan 23, så vi var rätt sugna på mat när vi kom fram. En god sallad och pasta serverades och inmundigades snabbt. När vi kastade oss upp på cyklarna igen undrade Edvin varför vi hade så bråttom, vi hade gott om tid på oss – men vi hade ju lovat resten av gänget att vara framme före 1700, så det var bara att åka vidare.

Lunch

Eftermiddagen bjöd på en del asfalt innan sista offroadsektionen. Lera och sand, banvallar och åkrar innan vi slutligen kom ut mot kusten där det blev jordvägar och sandvallar och en bit snabb körning på stranden. RIKTIGT roligt var det!

Last section Last section Last section

 

För att komma ut till stranden fick man köra genom någon sorts delta, som var både lerigt och lite småknepigt att navigera..

WetlandsMarcusWetlands Wetlands

Splash Wetlands

 

 

Men när man väl kom ner på stranden så gick det fort!

Fast beach Fast beach

När vi lämnade stranden var det bara en asfaltstransport kvar till dagens mål i Durrës, och vi stannade efter vägen för att få våra skitiga cyklar tvättade. 50 lek ville killen som tvättade ha, ungefär tre kronor. 😉 Efter tvätten ville killarna att vi skulle ta kort av dem med våra hojjar, så vi plåtade dem med deras telefoner och de var överförtjusta. Resten av vägen avverkades i lugn takt bland åsnor, hundar och lastbilar fulla med morötter. Klockan 1650 körde vi på bakhjulet över målgången och hade nått resans slutpunkt.

Washing bike

At the finish Done riding

Hotellet i Durrës var riktigt fint, och efter en lång och varm dusch åkte jag med “Skinhead driver” till parkeringen där vi lämnat husbilen. När vi kom tillbaka till hotellet med husbilen var det mörkt, och det gick rätt snabbt att lasta i motorcyklarna i lastutrymmet och på släpen. Vi fick till en bättre metod som gjorde att vi utan problem rymde alla prylar vi behövde i garaget på husbilen, och när allt var lastat låste vi ihop och tog en öl innan middagen.

Loading Diploma

Under middagen var det avslutningsceremoni, och vi fick diplom för vårt deltagande. Jag blev omnämnd som “A very fast swedish guy” vilket kändes roligt, då jag inte tycker att vi hållit nämnvärt hög hastighet under de 6 dagar vi kört. Edvin pratade sig varm för rallyt, och förhoppningsvis återvänder vi snart för att köra rally i Albanien.

Vi hade beslutat att åka klockan 0430 på fredagsmorgonen för att slippa trafiken i Tirana, så det blev en tidig kväll isäng för att orka med den långa hemresan.

Fortsättning följer…

Dag 5: Gjirokaster – Gjilekë

Morgonen började i vanlig ordning 0630 med att väckaren ringde. Morgonrutin innebärande tejpande av kroppens alla skavda regioner, ihoppackande av all elektronik vi spritt i rummet, torra kläder och blöta skor och sedan frukost. Alla våra prylar var täckta av lera, och det är inte utan att man fick dåligt samvete mot städerskorna som skulle rensa upp allt vi lämnade efter oss på golvet.

Lerig väska Lerig hjälm

Det är en rätt trevlig syn när man kommer ut på morgonen och ser alla cyklar uppställda vid rallylådorna.

Cyklar utanför hotellet

Vi lämnade hotellet relativt tidigt och körde en dryg mil asfalt innan det blev grusväg. Grusvägarna i Albanien är precis som grusvägar ska vara, dåliga, slingriga och med varierande underlag. På samma sätt är asfaltsvägarna: Ibland otroligt fina och lättkörda, för att i nästa stund vara fulla i hål.

Asfalt

Morgonen bjöd på riktigt fina härliga grusvägar som svängde sig i raviner med den sedvanliga floden i botten, och vi klättrade sakta uppför. Passerade byar och njöt fullt ut av körningen. Jag lyckades tappa fästet på framhjulet och lade omkull först åt vänster, och sedan åt höger.

Vurpa

Det är otroligt vad lite mat i magen och en god natts sömn kan göra för humöret. Energinivån i kroppen och humöret var på topp och vägarna var snabba, vackra och helt underbara! Vi tog oss till och med tid att stanna och fota när det var för vackert för att låta bli.

Vackert

Ibland körde man runt en krök och blev helt hänförd av den vackra naturen som omgav en, och ibland kom man på sig själv med att tänka tankar i stil med “Shit vilka härliga grusvägar, TÄNK om man fick åka hoj här” innan man insåg att – men det är ju det jag gör!

Vackert

Idag var roadbooken och trippmätaren spot on, och det är härligt när man i korsning efter korsning inte behöver tveka utan man vet exakt hur man ska köra. GPS:en var fortfarande inte riktigt med på noterna, men den behövdes verkligen inte idag.

Vägskäl

Tyvärr kan inte fotografier återge den magiska atmosfären och vackra naturen i Albanien, den måste man uppleva själv. Det fina är att den är rätt otillgänglig, på de här vägarna kan inga turistbussar köra så just nu är de här miljöerna enbart tillgängliga för ett fåtal motorcykel- eller cykelburna turister och lokalbefolkningen, vilket gör att man känner sig än mer priviligierad att ha fått varit här!

Vacker sjö

Marcus vid sjö

Efter att ha njutit av extremt härliga vägar en bit blev det “endurostig”, en gammal brant getstig som ledde oss uppför en stenig slänt till en gräsbeklädd dal och sedan rätt upp på toppen av berget.

Shane på endurostigenEndurostigen

 

Första försöket tog vi in på fel stig, vilket innebar att spåret försvann och det blev väldigt guppigt och stenigt. När vi skulle vända trillade först jag omkull:

Trilla

 

… och sedan gjorde Shane samma sak…

Shane Trilla

Shane is unbelievable good at riding his bike and almost NEVER falls over, so this is one of very few pictures of him having fallen over. 😉

Andra försöket gick bättre, vi hittade spåret och efter några kokningar var vi uppe i den gräsklädda dalen som ledde oss upp på bergstoppen.

Stenskravel Shane on path Grassy valley

Grassy valley

OTROLIGT vackert och riktigt härligt att köra i det öppna landskapet där två hjulspår ledde oss på rätt kurs över bergstopparna! Vi stannade och fotade, och Stefano kom ikapp oss och fotade lite han med.

Mountain top Mountain top

Top of the world

 

Känslan att köra här uppe, på dryga 1500m höjd över havet, med den friska kyliga bergsluften, den klarblå himlen, den fantastiska utsikten och de underbara lättkörda vägarna kan inte beskrivas som annat än euforisk! Det gick inte att hålla tillbaka, och lite här och där kom ett spontant jubel.

Shane climbing Mountaintop roads

Sedan de sedvanliga serpentinerna utför innan dagens andra utmaning. En smal hängbro över en älv som sedan övergick i ett smalt endurospår, för smalt för att man skulle kunna leda hojjen, med branta klippor till vänster och ett stup rätt ned i älven på högersidan. När vi väl kom dit visade sig beskrivningen vara smått överdriven. Bron var en meter bred och inga problem att köra över. Stigen var även den över halvmetern, och till en början var det en rätt flack grässlänt ner till vattnet. Mot slutet var det dock trångt och en betongmur till vänster som jag skrapade axeln i, och ett brant stup ned mot vattnet på högersidan.. men det var över rätt fort och vi var framme vid lunchstället.

Suspension bridge

Track Narrow track

Narrow

Idag var rutten kort, så lunchen var flyttad till bivacken istället, så vi åkte – efter en liten felnavigering – vidare efter sköna grusvägar. Det gick snabbt att köra då vägarna var extremt fina, men ett par stopp för fotografering var ett måste då utsikten var ohyggligt vacker! Inte så många varningsnoter idag, men det var BRANTA klippor vi körde på och ett misstag idag hade lett till ett flera hundra meter långt fall.

BEAUTIFUL

Här blev det en liten selfie att skicka hem till familjen.

Dual Selfie

 

Det är inte direkt läge att åka av efter dessa vägarna:

Steep

 

Vägen ledde oss till en torrlagd flodfåra, vilken vi följde nedför ett par kilometer. Det var stenigt och fästet var stundtals obefintligt, men ohyggligt vackert och riktigt rolig körning!

Riverbed Riverbed

Efter en stund korsade vi ett vattendrag med det klaraste vatten vi sett på denna resa.

ClearWater

Stream

 

Vi följde vattnet nedåt och fick korsa strömmen som växte och växte ett par gånger till under färden nedåt.

ClearWater

 

Vattenpassager är MYCKET trevligare när vattnet är klart och man ser hur botten ser ut där man tänker passera.

Crossing Water Lovely landscape

Efter en god klättring kom vi så ut på fin asfaltväg, och när vi körde runt ett krön bredde havet ut sig långt nedanför oss. Vi såg vita stränder, små vita byar och den kyliga bergsluften byttes ut mot varm, fuktig havsluft. På väg ner mot vattnet mötte vi ett antal jeepar fulla med ungdomar som var på väg upp till fjällen. Alla ville göra high-five, men efter att ha fått in en smack med en kille på en jeep var det rätt uppenbart att det var en dålig idé att göra så i den fart vi höll.. även med skyddshandske sved det ordentligt. 😉

Blue sea Blue sea

High Five!

Efter lite asfaltsnavigering kom vi fram till hotellet vid ettiden, checkade in, slängde av oss motorcykelkläderna och slängde oss i havet. OTROLIGT skönt att få bada i det varma vattnet, vid den vackra stranden. Lunch och öl intogs, och sen badade vi lite mer.. Fixxade hojjarna och väntade på sällskap. Folk droppade in hela kvällen och stämningen var gemytlig. Red bull bilen var där och tjejerna bjöd på dricka, det var inte så mycket som behövde servas på cyklarna men Svens 640 hade packat ihop och misstanken var vevstakslagerhaveri. (Senare visade det sig att muttrarna till ventilerna rallat av, men det var hursom färdigkört på 640n för denna resa).

At the hotel

Lunch

 

Fick även lite badbilder, vattnet var ruskigt skönt och att ligga och guppa och slappna av kändes som ren lyx!

Shane at bungalow

Selfie Selfie Selfie

 

Vid middagen, som var den sämsta på resan – torr kyckling och pommes – fick vi veta att morgondagen, som var den sista dagen, även skulle vara den längsta. 38 mil offroad. Kommentarerna var många, men alla var överens om att det inte var görbart, iallafall inte om man skulle hinna packa husbilen för tidig avfärd på fredagsmorgonen – som planen var. Jag tyckte inte att 38 mil lät så farligt och tyckte att vi skulle åka tidigt och köra fort, och hinna hela dagen och Shane var med på noterna. Det blev en rätt tidig kväll i vår bungalow på surfarhotellet vi bodde på, så att vi även skulle kunna ta en tidig avfärd dagen efter.

Sunset

The Beach

Inga problem att somna denna kväll heller, och man mådde riktigt gott efter att ha fått i sig spaghetti till lunch och fått slappna av lite under dagen.

Fortsättning följer…

Dag 4: Progradec – Gjirokaster

När väckaren ringde klockan 0630 hade jag inte sovit mycket. Kroppen var helt tömd på energi och jag trodde inte att jag skulle förmå att ta mig ur sängen. Efter en del överläggande och en stor dos pannben kom vi fram till att ändå ge oss ut på motorcykel, eftersom att transport mellan bivackerna inte ingick i organisationen. Många valde att ta taxi denna morgon, men vi bestämde oss att försöka så gott det gick, att hålla måttligt tempo och hjälpas åt med att ta oss fram. Asfalten var inget alternativ, det var roadbook och grus som gällde. Precis när vi kom ut genom dörren för att åka iväg började det regna..

Muddy roads

Vi teamade upp med Sven som även han ville hålla lagom tempo, och drog iväg. Första delen av vägen ledde oss uppför samma grusvägar vi kört nedför dagen innan, och det var gropigt och stötigt, men allteftersom vägen blev sämre så återkom energin i kroppen och det kändes som att körningen flöt på riktigt bra. Vi körde relativt snabbt, och de “Mud-filled-whoopies” som utlovats för morgonen, och som var lerhål i östersjöstorlek, klarade vi av i hög hastighet. Sen blev det slemmigare och lerigare ju längre vi körde, och bitvis fick man köra väldigt försiktigt då hojen inte körde framåt dit man styrde utan mer gled i sida dit den själv ville.

Muddy bike

Precis innan första escapen var det en serpentinväg med vallar på sidorna som verkat få agera flodfåra under senaste tidens regnoväder. Det var 20cm tjock, slemmig, trög lera överallt och det gick riktigt tungt att ta sig nedför. Satte man ned foten så bara gled man, och när Sven lade omkull 640n så var det inte lätt att resa den upp igen. Denna korta serpentinväg tog oss närmare 40 minuter att ta oss igenom, och längst ner hittade vi Max på en 660 Rally som hade haft stora problem med lervägen. Hans låga framskärm låste framhjulet när leran packade ihop sig, och det blev många stopp på vägen ner. Hans sällskap hade tappat tålamodet och stuckit så han hade fått kämpa sig genom kaoset på egen hand.

Wooden bridge

Max och Sven, som hade stora cyklar, beslutade att ta asfaltsescapen till lunchen, och jag och Shane fortsatte roadbooken som planerat. Så länge vi körde gick det bra, men när vi stannade insåg jag hur slut jag var då benen knappt bar att stå på. Vi tänkte att nu hade vi nog passerat det värsta, och det skulle bli bättre till lunchen, men ack så fel vi hade. Nu var det lerigt, och UPPFÖR, och riktigt dåliga vägar bitvis. Men dåliga vägar betyder rolig körning, iallfall om man har energi att attackera dem med.. vilket stundvis saknades för mig. Men vi kämpade oss iallafall igenom, och efterhand blev det lättare när det började gå utför igen. Det var snorhalt, och man fick köra lugnt, men vi tog oss fram. Innan lervägen började fick vi chans att tanka, men byn hade ingen mack utan tanten i kiosken hade bensin i PET-flaskor. Cyklarna gick bra på soppan, men brandsäkert kanske det inte direkt var?

Fuel from cans

Fuel from cans

Vägen var lerig och hal, och energin fanns inte i kroppen. När man inte orkar rätta till sina misstag blir det lätt att man får sig ett litet gyttjebad:

Lerbad Lerbad

Man får ta det rätt lugnt när man passerar genom lerpölarna, för håller man lite för hög hastighet så får man bada.

Shower

Precis innan lunch var det en liten bäckfåra som skulle passeras, “Small stream”, men vi insåg rätt snabbt att ett försök att forcera “bäcken” som nu var 10 meter bred och forsade vilt, skulle innebära att vi troligen aldrig mer skulle ses i livet. Vi valde att hitta en annan väg, och bara 10 meter åt vänster fanns en väg som ledde till en bro över bäcken istället. Toppen!

GOPR0058.MP4_snapshot_00.03_[2014.10.03_20.28.43] GOPR0059.MP4_snapshot_03.50_[2014.10.03_20.29.28]

Lunchpasuen innebar att jag fick kämpa i mig en snickers och en cola. Det kom nästan upp igen, men lite energi måste man få i sig.

GOPR0061.MP4_snapshot_00.05_[2014.10.03_20.38.11] GOPR0060.MP4_snapshot_13.37_[2014.10.03_20.37.14]

Efter lunch var spåren bättre. Sven och Max hängde med eftersom att Edvin lovat dyrt och heligt att “No more mud!”, men det var inte riktigt sant. Dock var vägarna större, vi körde uppför grässluttningar och såg otroligt vackra vyer. På väg uppför en grässlänt i rätt god hastighet tappade jag koncentrationen en stund och framhjulet fastnade i en washout.. fick tumla runt lite på gräset och drog på mig en sträckning i axeln, men det var bara att lyfta upp hojen och fortsätta.

GOPR0061.MP4_snapshot_03.18_[2014.10.03_20.40.08] GOPR0061.MP4_snapshot_03.36_[2014.10.03_20.41.05] GOPR0061.MP4_snapshot_03.38_[2014.10.03_20.41.38]

Vi nådde toppen på lite drygt 1800m över havet, och stannade för en liten fotosession innan vi fortsatte nedåt. Eftermiddagen var branta vägar med sten och grus, och precis innan vi nådde asfalten träffade vi på två britter på en KTM 690 och en BWM 650GS. Det blev en god pratstund innan vi fortsatte till bivacken för natten. När vi låg och tuffade på asfalten efter tankstoppet och roadbooken sade “Turn left onto gravel” så önskade jag att vi kunde köra asfalten istället, men man kan inte ge upp så nära målet så det var bara att tugga på.

GOPR0061.MP4_snapshot_06.58_[2014.10.03_20.42.42] GOPR0062.MP4_snapshot_10.02_[2014.10.03_20.44.14]

Väl framme vid hotellet var jag tröttare än jag någonsin varit förut. Mina bromsbelägg var helt slut, både fram och bak, efter dagens lerkörning så halva eftermiddagen hade jag kört utan bromsar. Jag hade nya belägg fram och efter lite letande fick jag köpa bakbelägg av Jörgen, super! Denna kvällen mekade jag halvliggandes på hotelluppfarten, för jag var för trött för att sitta eller stå. Nya bromsar installerades och luftfilter byttes och sen blev det dusch och säng. Middagen avsmakades men magen ville fortfarande inte ha mat, ölen fick utebli och det fylldes istället på med vatten.

Bromsar?

Vid genomgången av roadbooken fick vi det glädjande beskedet att morgondagen var en “vilodag”, bara dryga 15 mil körning (som i verkligheten var närmare 19) innan vår bivack på stranden. Vi skulle med lätthet hinna avnjuta bad i havet, god mat och avkoppling – någonting som lät ljuvligt när man var så slutkörd som jag var. Det blev en snabb middag, en snabb dusch och sen snabbt isäng. Tror jag somnade innan huvudet nådde kudden och fick sova gott hela natten!

View from hotel

Bikes from hotel

Fortsättning följer…