Så imorgon åker vi söderut för att köra några dagar i Marocko. Som vanligt kan ni följa oss på kartan här, och det kommer bilder, filmer och en massa text när vi kommer hem igen.
Marocko 2014
1
100W Stator
Eftersom att batteriet laddade ur i Albanien och inte ville ta mer laddning antog jag att statorn var för klen, och fixxade en uppgradering. Hade först tänkt linda om originalstatorn, men då måste man ändå köpa ny likriktare för att få mer kräm på DC-sidan och jag fick tag i ett begagnat paket med allt-man-behöver så det kändes inte lönt att börja linda.
När man kollar storleken på lindningen på original mot uppgradering så ser man att det finns en del mer effekt att hämta på att linda på lite mer tråd på originalstatorn..
När jag monterat isär hojjen och installerat nya statorn insåg jag rätt snabbt att jag behövde en ny packning till svänghjulskåpan, så det blev en beställning från Karlströms.. och medan jag väntade felsökte jag lite.
Plockade isär kinalyktan jag köpt och såg att lampan i den är på 55W, vilket är lite mycket. Lägg till det en fläkt, 10W LED lampa, GPS, belyst roadbook och lite lull så orkar inte originalsetupen med. Uppgraderingen ska enligt uppgift leverera 100W DC, men för att göra det hela lite bättre byter jag till en 6W LED-lampa som ska ge motsvarande ljus i halvljuset. Då bör den ju orka ladda iallafall.
Blir spännande att försöka besikta hojen i vår, jag har mailat bilprovningen och försökt få klarhet i vad jag får ändra på cykeln, men bara fått extremt luddiga svar. Det är väl bara att testa och se. Worst case får jag återställa den vid besiktning, men det ska inte vara överdrivet mycket jobb med det ändå så..
Nu laddas batteriet, sedan ska olja och filter bytas samt bromsar och el till sensorer ses över och fettas in. Sen är cykeln återställd från Albanienresan igen. Tyvärr har det börjat komma snö här, så nu blir det nog inte så mycket mer hojåka innan våren, men det ska modifieras en hel del hoj och göras ännu en rallykonvertering i vinter, så det kommer uppdateringar eftersom.. Dessutom ska vi ju till Marocko i veckan, och efter det blir det ju skotersäsong – så tråkigt, det ska vi inte ha! 😉
T minus one week
Om exakt en vecka sitter vi på våra hyrda 450s och blåser genom Afrikas vildmark, helt otroligt!
Den här bilden är från Albanien dock.. 😉
Crashfilm från Albanien
Det tar tid att redigera film, så en best-of dröjer lite.. här kommer iallafall krascherna jag fick på film..
Albanian Raid 2014, Reflektioner
Nu har det gått ett par veckor sedan man återvände till vardagen efter Raiden i Albanien och man har haft tid att smälta intrycken lite. Folk man pratar med vill ofta veta hur det var i Albanien så jag tänkte göra en liten redogörelse över mina tankar och upplevelser efter denna resa.
Det första som slår en när man kommer ner på låglandet i Albanien efter gränsövergången är hur vackert det är. Stort, öppet och platt med gigantiska berg som tornar upp sig i horisonten.
Vägarna är som tidigare nämnts i blandat skick, och man får köra lugnt med husbilen. Det andra som slår en är trafiken, den är helt galen. Folk kastar sig ut och ska köra om även om vägen är smal och det kommer mötande trafik. Det är ett annat tänk här, generellt har folk inte så bråttom men sen finns det de som ska förbi till varje pris och man får hela tiden vara på helspänn om man är rädd om sitt fordon och sin hälsa. På landsbygden är trafiken rätt lugn, men närmare städerna är det hektiskt. Tutan används frenetiskt, men oftast används den bara som hälsning eller för att vara säker på att fordonet framför/på sidan uppmärksammat att man finns där.
Ölen i Albanien är både god och billig. De har alla de vanliga märkena, men den inhemska ölen är ofta billigare och helt okej att släcka törsten med. På de hotell vi bott har ölen kostat allt mellan 6 och 15 kronor för ett stop.
Vi har kört runt över större delen av landet, från norr till söder, från väst till öst, och överallt där vi stannat för att äta har maten varit riktigt bra. Nu är det ju utvalda restauranger, så om det är representativt för landet i stort låter jag vara osagt. Till maten serveras oftast en fräsch närodlad sallad med getost, och förutom en och annan matförgiftning (troligen vattnet) finns ingenting att anmärka på. Kranvattnet bör man som turist inte dricka (även om vissa i sällskapet gjorde det utan problem) och flaskvatten finns nästan överallt, dock oftast betydligt dyrare än ölen.
Folket i Albanien, eller iallafall den del av lokalbefolkningen vi stött på, har varit otroligt glada, trevliga och genuint hjälpsamma! Första dagen hade våra slangburna vänner problem med punkterade slangar och stannade till på vad som såg ut som en gummiverkstad. Där stod fullt med cyklar och mopeder med diverse däckproblem, men ändå hjälpte han oss direkt vi kom med en trasig slang. Slangen reparerades ordentligt och det tog säkert 10-15 minuter innan det var klart. När vi frågade om priset skakade han bara på huvudet, han ville inte ha betalt för besväret. Eller som herren på bilden här ovan, som hade en enklare motorcykelverkstad vid en bensinstation där vi stannade för att tanka. Han kunde ingen engelska, men det kunde killen på macken, så vi hjälptes åt att göra oss förstådda och han räddade våran dag genom att byta det havererade bakhjulslagret på Shanes hoj. Det tog 20 minuter, han monterade två nya SKF-kullager och visade oss hela verkstaden och hans projekthoj (en gammal CBR 1000 som var i molekyler) och ville sedan ha 120kr för jobb och material. Inga överpriser för turister här inte!
Överallt där vi kört har folk vinkat och varit glada, eller gjort high-five med oss. På vissa ställen har hela skolklasser stått ute vid vägen och vinkat när vi passerat och velat se oss köra på bakhjulet. 😉
Klimatet i Albanien är riktigt trevligt. Vi har haft uppemot 27 grader varmt på dagarna i slutet av September, och även fast det regnat ovanligt mycket för perioden så har vi inte frusit. Uppe i bergen är det svalare, men ändå inte så att det blir kyligt.
Vattentemperaturen är klart badvänlig, och nere vid kusten är det riktigt charter-turism-väder. Jag skulle helt klart kunna tänka mig en solsemester till Albanien i framtiden.
Vissa av hotellen vi bott på har varit halvfärdiga, men överlag har hotellen hållit hög standard. Visst saknas det ibland vattentryck eller varmvatten, och ibland försvinner elen för att inte återkomma förrän tidigast nästa dag, men vi har bott bra och bekvämt under vår vistelse. Visst, det är utvalda hotell som bokats av organisationen, men ändå har man känslan av att de inte gått på de dyraste alternativen.
Hur shoppingen är i Albanien har vi tyvärr inte haft tid att ta reda på. Sista kvällen stannade vi efter shoppingstråket i Dürres, men hann tyvärr aldrig ut på promenad då schemat var lite hektiskt.
Såhär ett par veckor efter hemkomst har man fortfarande en känsla av lycka och harmoni i kroppen. Jag är en sådan person som behöver utmana mig själv med lite dumheter då och då för att må bra, och den här resan kommer att hålla det behovet tillfredsställt ett tag har jag en känsla av. Drömmer fortfarande om grusvägar och motorcykelåkning på nätterna och vaknar ibland mitt i natten och undrar var jag är. 😉
Snart åker vi till Marocko för att köra 4 dagar i sanden, och vi har redan börjat sondera efter lämpliga rallyn att köra nästa år… för denna resa gav mersmak i stort format!
Nytt virvelspjäll på vår V70 D5 från 2006
Jahapp, Volvon har larmat en stund för att virvelspjället är ur funktion. Volvoverkstan här i stan vill ha lite drygt 8000kr för att fixa skiten, vilket jag inte var så sugen på att betala, så första gången lagade jag felet med en M2,5 skruv och mutter. Har fungerat hela sommaren, men nu började den larma igen.
Det är inte bara länkaget som är dåligt, det sitter nämligen på plats, men hela spjället glappar och ser slitet ut – så det är bara till att kavla upp ärmarna och byta. Tyvärr sitter spjället så till att man måste loss med insuget för att komma åt det, och för att lossa insuget måste motorfäste, spridarrör, spridare, vevhusventilation och lite allmänt kablage lossas. Spridarna brukar sitta så in i bomben, men för en gångs skull hade jag tur och de var enkla att få loss, alla fem.
Innan jag påbörjade operationen var vi förbi Volvoverkstan och hörde oss för vad vi behöver byta ut när vi gör detta, utöver själva spjället. Jag ville ha spjäll, insugspackning och spridartätningar men fick till svar att några spridartätningar – det finns minsann inte på de häringa bilarna. Istället skulle jag ha nya spridarrör och fastspänningsbyglar – som jag inte ville ha.
Nåväl, hem och riva. Att riva gick så fort att jag inte hann fota:
Virvelspjället är de fem runda svarta plastplopparna man ser nedanför kammarna. Det gamla spjället var minst sagt slut. Hålet i ändbussningen till höger, som ska vara 3mm, var så stort att bussningen nästan inte fanns kvar alls!
Nåväl, att montera ihop allting var samma sak, i omvänd ordning. Dit med ny insugspackning, fast med insuget, rengöra spridare, fast med spridarna, spridarrören, vevhusvent och lite plast.. teststartade motorn och den var seg på att gå igång.. men det är ju inte oväntat när alla rör är tömda på soppa.. men sen, psssch, psssch, psssch.. inte ett bra ljud.
Treans spridare pyser ut all diesel. Jahopp, det är väl bara att byta spridarrör efter Volvos rekommendation då, 1000:- för tre rör – inte roligt!
Dit med nya rör, och samma fel.. kollar lite noggrannare och det är inte röret som läcker, det pyser från under spridaren. Tar loss treans spridare, rengör ORDENTLIGT, och visst tusan sitter där en kopparpackning undertill – en packning som enligt volvoverkstaden inte finns. Denna bör man byta ut varje gång man lossar spridaren.. Efter idogt rengörande och polerande både i toppen och på spridaren blev trean tät, men då pyser tvåan och fyran istället. :/
Samma visa där, fick vända på fyrans tätning för att det skulle bli tätt då undersidan var full av porer. Nästa gång jag är utanför staden ska jag gå till en volvoverkstad som kanske kan någonting och be att få köpa nya spridartätningar. Det är enkelt att byta dem, och det skulle kännas bra med nya tätningar monterade!
Det blev iallafall tätt, nu har jag testkört ett par mil och bilen går som den gjorde när den var ny. Inga ryck, inga hack, och ingen motorvarning som lyser. Nice!
Summa sumarum: Virvelspjäll + insugspackning: 1500kr, ett onödigt byte av spridarrör: 1000kr.. Ändå 5500kr billigare än att lämna in bilen. Total tidsåtgång, typ tre timmar, men då var sista timmen fix av spridare som inte behövts med nya tätningar. 😉
Dag 7: Hemresa
Väckaren ringde klockan 0400. Det blev en snabb dusch, tandborstning och påklädning innan vi masade oss ut till husbilen. Väl där tog det inte lång tid innan alla svenskar var på plats och gjorde sig hemmastadda i husbilen igen. Frukost hade inköpts kvällen innan och kylskåpet fylldes med smör och pålägg till de mackor som fick ta plats i skafferiet.
Att köra genom Albanien på tidig morgon går snabbt, och innan vi visste ordet av var vi vid gränsen. Samma tulltjänsteman som släppt in oss i landet skulle nu släppa ut oss. Han var på mycket bättre humör idag, och kom ihåg våra fem ”Moto” i släpet. Gränsövergångarna var inga problem, och Albanien gick snabbt att ta sig igenom.
Montenegro med sina sämre vägar passerades snabbt, vägvalet åt detta hållet var MYCKET bättre än tidigare. Efter lite strul hittade vi en påfart till A1, en stor snabb motorväg som leder genom hela kroatien upp till Slovenien. Efter A1 i kroatien såg vi två otäcka bilolyckor, en av dem av den typen som skapar minnesbilder man önskar att man inte hade i huvudet och som är svåra att bli av med.. 🙁
Sloveniens vägar suger. De är vackra och slingrande, men om man vill hem snabbt så är de riktigt jobbiga. Branta serpentiner med dålig asfalt.
Gränsen till Österrike var inga problem, och nu var vi i EU på riktigt. Detta var sista gränsövergången där vi överhuvudtaget behövde bemöda oss om att ta fram våra pass. Denna gång lade vi pengar på att köra bra vägar, runt tusenlappen kostade det att köra motorväg genom hela Österrike, och vilken tid vi sparade! Snabbt var vi i Tyskland och Autobahn igen.
Jag körde Albanien, Montenegro, Kroatien, Slovenien och början av Österrike. Sen fick jag sova i 8 timmar innan jag tog över ratten i Tyskland igen. Snabbt upp till Rostock, och denna gång hann vi med färjan som precis skulle gå – ingen onödig väntan här inte. Torsdag kväll hade vi diskuterat om vi skulle behöva boka en senare färga, facit var att vi hann med en färja som gick 11 timmar tidigare än ursprungsplanen.
På färjan inhandlades diverse billig dryck, leksaker till barnen och present till hustru. Sen blev det en dryg etapp från Gedser över broarna genom sydsverige och upp till Växjö. Nu när man var på svensk mark var man ju nästan hemma, och att då inse att man har en tredjedel av resan kvar är tungt.
Vi lastade av gubbarna i Växjö med blandade känslor. Det är riktigt tråkigt att det är över (för denna gången) men man längtar så kopiöst mycket efter familjen att man bara vill hem så snabbt som möjligt. Vi lovade dock varandra att vi ska göra om detta igen, dock inte i år eller nästa.. 😉
Efter detta var det den vanliga Sverigeresan att ta sig hem. Vi stannade efter vägen och sov ett par timmar när vi blev för trötta, och sen blev det sista händelselösa etappen hem. Känslan när man svänger in på Degerövägen var sköön. Äntligen hemma! Lastade av Shane och parkerade husbilen på uppfarten. Kramkalas! Underbart!
Dag 6: Gjileke – Durrës
Steg som vanligt upp 0630 och klädde på oss. Lämnade av väskorna för transport och tog en snabb frukost innan vi satte oss på cyklarna och blåste iväg.
Dagen började med 5 mil asfalt, snabb transport över ett bergspass på god höjd. Otrolig utsikt och sjukt vackert! Mitt i en stad blev vi plötsligt invinkade av polisen. Det är gott om poliser i Albanien, men de brukar bara vinka åt oss när vi kör förbi, men nu blev vi stoppade. Det visade sig att Red Bull bilen stod i en gränd och att poliserna vinkade in oss dit för förfriskningar. 😉
Efter lite stadsnavigering kom vi så ut på landsbygden och gruset. Riktigt snabba grusvägar i varierande skick hela förmiddagen, och vi höll god hastighet. Efter en mindre asfaltsektion började vi klättra uppåt, och gruset övergick till sten och ”pavé”.
Vägarna blev riktigt jobbiga att köra, det studsade och man hoppade fram och åter, men vi höll god fart för att hinna köra hela dagen. Uppför och nedför, serpentiner och byar. Första offroadsektionen gick fort, men sen började vägarna bli sämre och bitvis var de helt bortspolade. Vi körde på klippor och i rasbranter, undvek bergsgetter och vallhundar men höll alltjämt ett högt tempo.
Tyvärr fanns inte så mycket tid att stanna och fotografera, och ärlig talat låg koncentrationen till rätt stor del på att ha koll på vägen och diverse djur som attackerade en från sidorna. Vägens skick var högst varierande idag, en lättkörd, bred och snabb grusväg kunde efter en tvär krök vara en smal stenig väg full i hål, så man fick vara på helspänn hela tiden. Här och där hade stensluttningarna rasat, och att köra på denna lösa sprängsten var extremt halkigt. Men samma typ av steniga pave-vägar som på morgonen kändes tungkörda och läskiga, togs innan lunch på hög hastighet på fyran. Det är det fina med att köra på underlag man inte är van, man lär sig snabbt hur man ska hantera dem och det går snabbt från att vara tungt till att vara extremt roligt!
Det är ruskigt roligt när snabba fina vägar blandas med lite sämre sektioner där man får ta ner farten och trixa sig igenom. Här passerade vi ett par tyskar som körde rätt snabbt, men som navigerade fel en liten stund senare och gav oss ett rejält försprång. Det är bra att köra fort, men om man kör fort och fel så kommer man snabbt långt ur kurs, och då tar det tid att komma rätt igen.
Dagens roadbook var väldigt lång, och vi hade bara monterat första halvan på morgonen. När vi stannade och bytte roadbook tyckte jag att det var ungefär såhär roligt att köra:
Såhär såg större delen av vägarna ut som vi körde idag. Detta är en rätt typisk Albansk ”snabb grusväg”, stötigt är bara förnamnet. Jag är sjukt nöjd att mitt hemmabygda navigationstorn höll för prövningen.
Precis när man började känna sig sådär jättetörstig att man bara måste stanna och dricka stod Edvins hantlangare mitt i vägen och vinkade in oss. Det var lunch. Enligt uppgift skulle det vara ungefär 17 mil till lunchpausen, men i verkligheten var det nästan 23, så vi var rätt sugna på mat när vi kom fram. En god sallad och pasta serverades och inmundigades snabbt. När vi kastade oss upp på cyklarna igen undrade Edvin varför vi hade så bråttom, vi hade gott om tid på oss – men vi hade ju lovat resten av gänget att vara framme före 1700, så det var bara att åka vidare.
Eftermiddagen bjöd på en del asfalt innan sista offroadsektionen. Lera och sand, banvallar och åkrar innan vi slutligen kom ut mot kusten där det blev jordvägar och sandvallar och en bit snabb körning på stranden. RIKTIGT roligt var det!
För att komma ut till stranden fick man köra genom någon sorts delta, som var både lerigt och lite småknepigt att navigera..
Men när man väl kom ner på stranden så gick det fort!
När vi lämnade stranden var det bara en asfaltstransport kvar till dagens mål i Durrës, och vi stannade efter vägen för att få våra skitiga cyklar tvättade. 50 lek ville killen som tvättade ha, ungefär tre kronor. 😉 Efter tvätten ville killarna att vi skulle ta kort av dem med våra hojjar, så vi plåtade dem med deras telefoner och de var överförtjusta. Resten av vägen avverkades i lugn takt bland åsnor, hundar och lastbilar fulla med morötter. Klockan 1650 körde vi på bakhjulet över målgången och hade nått resans slutpunkt.
Hotellet i Durrës var riktigt fint, och efter en lång och varm dusch åkte jag med ”Skinhead driver” till parkeringen där vi lämnat husbilen. När vi kom tillbaka till hotellet med husbilen var det mörkt, och det gick rätt snabbt att lasta i motorcyklarna i lastutrymmet och på släpen. Vi fick till en bättre metod som gjorde att vi utan problem rymde alla prylar vi behövde i garaget på husbilen, och när allt var lastat låste vi ihop och tog en öl innan middagen.
Under middagen var det avslutningsceremoni, och vi fick diplom för vårt deltagande. Jag blev omnämnd som ”A very fast swedish guy” vilket kändes roligt, då jag inte tycker att vi hållit nämnvärt hög hastighet under de 6 dagar vi kört. Edvin pratade sig varm för rallyt, och förhoppningsvis återvänder vi snart för att köra rally i Albanien.
Vi hade beslutat att åka klockan 0430 på fredagsmorgonen för att slippa trafiken i Tirana, så det blev en tidig kväll isäng för att orka med den långa hemresan.
Fortsättning följer…
Nya skor
Eftersom att mina fötter går sönder i de gamla skor jag använder nu:
så har jag idag beställt nya skor
SIDI Crossfire 2 SRS. Ska bli väldigt intressant att testa dem. Får hårdköra in dem innan avresan till Marocko nu där de ska få bekänna färg.. eller rättare sagt, där färgen på mina fötter får avgöra om det var ett bra köp eller inte. 😉
Dag 5: Gjirokaster – Gjilekë
Morgonen började i vanlig ordning 0630 med att väckaren ringde. Morgonrutin innebärande tejpande av kroppens alla skavda regioner, ihoppackande av all elektronik vi spritt i rummet, torra kläder och blöta skor och sedan frukost. Alla våra prylar var täckta av lera, och det är inte utan att man fick dåligt samvete mot städerskorna som skulle rensa upp allt vi lämnade efter oss på golvet.
Det är en rätt trevlig syn när man kommer ut på morgonen och ser alla cyklar uppställda vid rallylådorna.
Vi lämnade hotellet relativt tidigt och körde en dryg mil asfalt innan det blev grusväg. Grusvägarna i Albanien är precis som grusvägar ska vara, dåliga, slingriga och med varierande underlag. På samma sätt är asfaltsvägarna: Ibland otroligt fina och lättkörda, för att i nästa stund vara fulla i hål.
Morgonen bjöd på riktigt fina härliga grusvägar som svängde sig i raviner med den sedvanliga floden i botten, och vi klättrade sakta uppför. Passerade byar och njöt fullt ut av körningen. Jag lyckades tappa fästet på framhjulet och lade omkull först åt vänster, och sedan åt höger.
Det är otroligt vad lite mat i magen och en god natts sömn kan göra för humöret. Energinivån i kroppen och humöret var på topp och vägarna var snabba, vackra och helt underbara! Vi tog oss till och med tid att stanna och fota när det var för vackert för att låta bli.
Ibland körde man runt en krök och blev helt hänförd av den vackra naturen som omgav en, och ibland kom man på sig själv med att tänka tankar i stil med ”Shit vilka härliga grusvägar, TÄNK om man fick åka hoj här” innan man insåg att – men det är ju det jag gör!
Idag var roadbooken och trippmätaren spot on, och det är härligt när man i korsning efter korsning inte behöver tveka utan man vet exakt hur man ska köra. GPS:en var fortfarande inte riktigt med på noterna, men den behövdes verkligen inte idag.
Tyvärr kan inte fotografier återge den magiska atmosfären och vackra naturen i Albanien, den måste man uppleva själv. Det fina är att den är rätt otillgänglig, på de här vägarna kan inga turistbussar köra så just nu är de här miljöerna enbart tillgängliga för ett fåtal motorcykel- eller cykelburna turister och lokalbefolkningen, vilket gör att man känner sig än mer priviligierad att ha fått varit här!
Efter att ha njutit av extremt härliga vägar en bit blev det ”endurostig”, en gammal brant getstig som ledde oss uppför en stenig slänt till en gräsbeklädd dal och sedan rätt upp på toppen av berget.
Första försöket tog vi in på fel stig, vilket innebar att spåret försvann och det blev väldigt guppigt och stenigt. När vi skulle vända trillade först jag omkull:
… och sedan gjorde Shane samma sak…
Shane is unbelievable good at riding his bike and almost NEVER falls over, so this is one of very few pictures of him having fallen over. 😉
Andra försöket gick bättre, vi hittade spåret och efter några kokningar var vi uppe i den gräsklädda dalen som ledde oss upp på bergstoppen.
OTROLIGT vackert och riktigt härligt att köra i det öppna landskapet där två hjulspår ledde oss på rätt kurs över bergstopparna! Vi stannade och fotade, och Stefano kom ikapp oss och fotade lite han med.
Känslan att köra här uppe, på dryga 1500m höjd över havet, med den friska kyliga bergsluften, den klarblå himlen, den fantastiska utsikten och de underbara lättkörda vägarna kan inte beskrivas som annat än euforisk! Det gick inte att hålla tillbaka, och lite här och där kom ett spontant jubel.
Sedan de sedvanliga serpentinerna utför innan dagens andra utmaning. En smal hängbro över en älv som sedan övergick i ett smalt endurospår, för smalt för att man skulle kunna leda hojjen, med branta klippor till vänster och ett stup rätt ned i älven på högersidan. När vi väl kom dit visade sig beskrivningen vara smått överdriven. Bron var en meter bred och inga problem att köra över. Stigen var även den över halvmetern, och till en början var det en rätt flack grässlänt ner till vattnet. Mot slutet var det dock trångt och en betongmur till vänster som jag skrapade axeln i, och ett brant stup ned mot vattnet på högersidan.. men det var över rätt fort och vi var framme vid lunchstället.
Idag var rutten kort, så lunchen var flyttad till bivacken istället, så vi åkte – efter en liten felnavigering – vidare efter sköna grusvägar. Det gick snabbt att köra då vägarna var extremt fina, men ett par stopp för fotografering var ett måste då utsikten var ohyggligt vacker! Inte så många varningsnoter idag, men det var BRANTA klippor vi körde på och ett misstag idag hade lett till ett flera hundra meter långt fall.
Här blev det en liten selfie att skicka hem till familjen.
Det är inte direkt läge att åka av efter dessa vägarna:
Vägen ledde oss till en torrlagd flodfåra, vilken vi följde nedför ett par kilometer. Det var stenigt och fästet var stundtals obefintligt, men ohyggligt vackert och riktigt rolig körning!
Efter en stund korsade vi ett vattendrag med det klaraste vatten vi sett på denna resa.
Vi följde vattnet nedåt och fick korsa strömmen som växte och växte ett par gånger till under färden nedåt.
Vattenpassager är MYCKET trevligare när vattnet är klart och man ser hur botten ser ut där man tänker passera.
Efter en god klättring kom vi så ut på fin asfaltväg, och när vi körde runt ett krön bredde havet ut sig långt nedanför oss. Vi såg vita stränder, små vita byar och den kyliga bergsluften byttes ut mot varm, fuktig havsluft. På väg ner mot vattnet mötte vi ett antal jeepar fulla med ungdomar som var på väg upp till fjällen. Alla ville göra high-five, men efter att ha fått in en smack med en kille på en jeep var det rätt uppenbart att det var en dålig idé att göra så i den fart vi höll.. även med skyddshandske sved det ordentligt. 😉
Efter lite asfaltsnavigering kom vi fram till hotellet vid ettiden, checkade in, slängde av oss motorcykelkläderna och slängde oss i havet. OTROLIGT skönt att få bada i det varma vattnet, vid den vackra stranden. Lunch och öl intogs, och sen badade vi lite mer.. Fixxade hojjarna och väntade på sällskap. Folk droppade in hela kvällen och stämningen var gemytlig. Red bull bilen var där och tjejerna bjöd på dricka, det var inte så mycket som behövde servas på cyklarna men Svens 640 hade packat ihop och misstanken var vevstakslagerhaveri. (Senare visade det sig att muttrarna till ventilerna rallat av, men det var hursom färdigkört på 640n för denna resa).
Fick även lite badbilder, vattnet var ruskigt skönt och att ligga och guppa och slappna av kändes som ren lyx!
Vid middagen, som var den sämsta på resan – torr kyckling och pommes – fick vi veta att morgondagen, som var den sista dagen, även skulle vara den längsta. 38 mil offroad. Kommentarerna var många, men alla var överens om att det inte var görbart, iallafall inte om man skulle hinna packa husbilen för tidig avfärd på fredagsmorgonen – som planen var. Jag tyckte inte att 38 mil lät så farligt och tyckte att vi skulle åka tidigt och köra fort, och hinna hela dagen och Shane var med på noterna. Det blev en rätt tidig kväll i vår bungalow på surfarhotellet vi bodde på, så att vi även skulle kunna ta en tidig avfärd dagen efter.
Inga problem att somna denna kväll heller, och man mådde riktigt gott efter att ha fått i sig spaghetti till lunch och fått slappna av lite under dagen.
Fortsättning följer…