Efter en lång och skön natt i Nkob blev det uppstigning, frukost och avfärd i snabb takt. Dagens etapp var resans längsta på cirka 28 mil.

Eftersom att första etappen skulle vara slingriga bergsvägar, som Tina inte gillar att köra, så åkte hon asfalt till första återsamlingsplatsen på morgonen i Tazzarine.
Morgonen började i vanlig ordning med tankstopp i Nkob, men idag började grusåkat direkt efter bensinstationen – ingen asfalttransport på morgonen alltså – HÄRLIGT!

Efter några kilometer snabb grusväg i dalgången började vi klättra uppåt. Det var lite serpentiner, men inte alls av den typ vi haft igår, och efter några kilometer klättring öppnade landskapet upp sig. Vägen var av varierande skick, en del torra bäckar att passera och rätt slingrig, men SJUKT rolig och SNABB! För varje by som passerades blev vägen bättre, och långa sträckor kunde man ligga och hålla stumt på högsta växel.

Passerade ett antal småbyar och ensliga träd innan GPS-spåret avvek från vägen. Det blev lite snabba sträckor över stenbelagd mark, ett par dikespassager med lite mer vegetation innan marken plötsligt gick från slät och fin till att bestå av 2dm höga räfflor i form av stenhårda sand/grus-vallar. Höll rätt bra fart när detta hände och fick studsa runt lite innan jag fick ner farten. 😉

Efter den räfflade marken följde spåret en torr flodfåra, med sandbanker, vegetation och en och annan vattenpöl. OTROLIGT rolig körning där man kunde hålla rätt god fart och surfa fram över landskapet som var växlande och riktigt vackert. Njutningen var TOTAL! Efter att ha följt flodfåran alldeles för kort stund ledde spåret upp på asfaltvägen som tog oss till Tazzarine där tankning, Tina och följebilen väntade.

Efter lite te och dricka drog vi vidare i lugnt tempo. En kortare asfalttransport innan vi tog höger ut i vegetationen. En bred och fin grusväg ledde oss till en koppargruva, och efter det blev vägen mindre och slingrigare. Ett par mindre vattenpassager senare började landskapet öppna upp sig på riktigt, och det blev platta snabba spår där man kunde köra många i bredd. Tina började bli varm i kläderna och fick upp farten, och det var riktigt roligt att surfa fram över sand/grus-vägarna. Landskapet blev efter hand mer kuperat, och vi körde mellan små trädbeväxta kullar på fina slingrande vägar, solen stekte och det var riktigt varmt och hela tillvaron var helt magisk!

Vi körde en sväng i en uttorkad flodfåra där det blev lite trångt mellan två buskar, och det sved till när jag åkte genom lövverket, men jag tänkte inte mer på det. Efter ett tag insåg jag att det inte slutade svida i armen, så jag stannade och kollade vad som hänt.. Jag hade en 6cm lång tagg som satt inkörd nästan 2cm i överarmen. Fick ta i ordentligt för att få ut taggen. Lite senare stannade vi i en dal och fick godis från följebilen, ovärderligt när energin börjar tryta, och John försäkrade oss om att inga buskar är giftiga härnere, det är bara otrevligt med taggar. Så vi släppte det och åkte vidare.

Underlaget blev lösare ju längre vi körde, och efter en bypassage var det lös sand vi körde på genom ett platt stäppland med torra buskar. Buskarna försvann och en gigantisk ökensträcka öppnade upp sig. Jag hittade ett par smådyner att leka i medan Tina höll god fart efter gps-spåret.

Vi passerade berg som såg ut som chokladglass, och sedan befann vi oss mitt i en öken med gigantiska sandtäckta berg till höger och en pytteliten bergskedja lååångt bort i horisonten till vänster. Här gasade jag ifrån och filmade Tina när hon passerade.

Att ligga och hålla stumt i detta landskap, öppet och slätt med någon kulle och någon grop här och där var MAGISKT roligt! Känslan när man i full fart kör över en kant och plötsligt svävar fram genom luften för att sekunden senare landa mjukt innan uppförsbacken som återigen skickar en rätt ut i luften.. det går inte att beskriva..

Efter att ha kört en kortare evighet genom detta ödsliga och otroligt vackra landskap kom vi fram till ett bergspass där dagens lunch skulle intas. Sista kilometern var ett spår med djup, lös sand, och väl framme vid lunchstoppet var Tina helt slut. Hon hade nu kört 15 mil på dåligt underlag, och med tanke på hur mycket hon kört tidigare är det en sjukt imponerande bravad!

Efter lunchen kom resans hittills roligaste sträcka. Jag kom iväg bland de sista från lunchstoppet, och ”vägen” var till en början bara en stor yta med väldigt spårig och lös sand.

Jag har inte kört mycket i sand tidigare, men det tog inte många hundra meter innan tekniken satt där. Vikt långt bak, hög växel, höga varv och full fart! Sjuuuuukt roligt.

Passerade cykel efter cykel, och när spåret blev slingrigare och ledde mellan tuvor, buskar och flodfåror blev det bara ännu roligare. Riktigt snabb sträcka som var asrolig att köra. Passerade en flodfåra, och när jag närmade mig Ramlia (ett klassiskt Dakar-tankstopp) blev underlaget hårdare och mer stenigt, men ändå ruskigt snabbt.

Från Ramlia var det sedan en fullgassektion över en stenig dalgång innan vägen övergick till sandväg för att sedan passera ett par dyner, som jag bara måste köra över. Galet! Obeskrivbart! Kul!

Ett par kilometer vindlande sandvägar senare var jag framme vid dagens stopp. Ett ”beduinläger” i utkanten av ett område med stora sanddyner. Magiskt vackert och hur läckert som helst. Ni som varit i sanddynerna tidigare vet vad jag pratar om, ni andra kan aldrig förstå!

När man kör många mil på dåligt underlag med ovana händer, då får man blåsor. Denna resa hade jag riktiga sockar och en riktigt bra kompressionströja så skavsåren på benen och överkroppen var inte ett problem. Hade köpt nya handskar från Biltema som inte hjälpte mot blåsorna ändå, hade blåsa på blåsa i tre lager. Mina nya Sidi-skor fungerade bra. Första dagen hade jag så ont i fötterna att jag inte kunde gå när jag tog av mig skorna, andra dagen domnade fötterna bort efter två timmar så – det gjorde ju inte ont iallafall. Tredje dagen var okej, och sista kördagen var skorna RIKTIGT sköna. Om det är skorna som format sig efter fötterna eller tvärtom låter jag vara osagt, det funkar iallafall bra. 😉

Efter att ha druckit lite te och väntat in övriga i gruppen och följebilen fick vi ut på första dynpasset. Vi delade upp gruppen i mer och mindre erfarna och drog iväg. Eftersom att det är rätt lätt att bli övereggad av upplevelsen, och eftersom att sanddyner är väldigt branta och lätta att göra sig ordentligt illa i, så höll vi ihop grupperna hela tiden vi körde. Tog en topp, väntade in resten av gruppen och tog nästa.

Att köra sanddyner var så galet kul! Till skoteråkare kan jag förklara det ungefär såhär: Tänk dig en dalgång med branta kullar, täckta av en halvmeter perfekt puder, fria från hinder – det är bara att gasa och surfa runt i pudret! Det finns kullar man kan hoppa över, det finns kullar som är svåra att klättra uppför, det finns alla typer av branta backar att leka i. Tänk dig sedan att där du kör, där blir det inget spår. Du kan köra samma puder om och om igen och det är fortfarande orört.. Tänk dig sedan nåt som är dubbelt så bra som det, så börjar man närma sig dynkörning..

Jag vet inte hur länge vi var ute i dynerna, alldeles för kort stund.. men när man kom tillbaka till bivacken var man helt slut. Pulsen var hög, benen darrade och svetten rann. Det märkte man inte när man lekte, för man var för upptagen med att ha roligt, men sandkörning tar på krafterna!

Middag intogs i ”stora tältet”, Tajin med kyckling – och pommes. 😉 Helt okej, mättande och man fick energi. Ett par öl blev det oxxo, och sedan bäddade vi ut madrasser under den klara natthimlen och låg och pratade och lyssnade på trubadurerna som spelade trumma och sjöng.. Precis när det började bli tjatigt körde John iväg dem, och alla bäddade ned sig för en natt utomhus.

Efter att ha legat ett tag ute vek vi oss dock och sov inomhus, bättre att kunna sova och orka med morgondagen tänkte vi.

Dagen började med hotellfrukost före 0800 och sedan genomgång, tilldelning av hojjar och påklädning. Avfärd strax efter 0900 med ett gemensamt tankstopp i utkanten av Ouarzazate som första hållpunkt. Efter det blev det ett par kilometer asfalt innan vi fick kliva av vägen ut på gruset. Tina var ovan och till en början gick det i krypfart, men allteftersom kilometrarna rullade så fick vi upp tempot en aning. Vägarna var hårda och torra, vindlande grusvägar som ledde oss över ett par torrlagda bäcksfåror, genom byar och över öppna vidder.

Körningen ledde oss från plattlandet upp mot bergen, och det var ett väldigt vackert landskap att köra i. Vägarna höll riktigt bra skick, och det var lättkört. När vi närmade oss lunchstället blev det lite halkigare och mer serpentinliknande vägar med branter på sidan av vägen.

Tina började vara rejält trött och vid lunchen kom vi överens om att hon skulle åka bil resterande del av dagen, då hon inte njöt av bergsvägarna och var för trött för att köra säkert. Lunchen intogs på ett väldigt vackert ställe, vid ett vattenfall, långt över plattlandet nedanför.

Efter lunchen teamade jag upp med Micke och Patrik, som enligt uppgift är ett par gasglada herrar.. och mycket riktigt blev tempot en hel del högre efter lunchen. 😉

Det var ruskigt varmt, och jag behövde fickor. Fick tipset av Per att man kunde ta av ärmarna på jackan, vilket var HELT lysande! Fungerar hur bra som helst, och man håller sig ordentligt sval även när det är riktigt hett ute!

Eftermiddagen bestod av slingrande serpentiner i bergsmassivet, som övergick till rakare, snabbare vägar i dalgångarna, för att till sist övergå till supersnabb körning över platt ökenmark.

Passerade OTROLIGT vackra landskap på vägen, och lyckan var total!

Dagen avslutades med en snabb, sandig uttorkad flodfåra in mot Nkob tillsammans med Per och Anette. Galet roligt att ligga och gasa på i den lösa sanden!

Efter flodfåran och en kortare sväng på asfalten hamnade vi på ett vandrarhem i Nkob. Bara en dörr i en vägg, men det visade sig vara ett riktigt fint ställe. Inga lås på dörrarna fanns det, utan man lämnade öppet. Teet var gott, liksom ölen och sällskapet.

Middagen bestod av grillad kyckling och pommes och mättade magen även om den inte smakade. Dagens etapp var bara på 19 mil, imorgon skulle det bli 10 mil ytterligare, så det blev en relativt tidig kväll..