Nu har det gått ett par veckor sedan man återvände till vardagen efter Raiden i Albanien och man har haft tid att smälta intrycken lite. Folk man pratar med vill ofta veta hur det var i Albanien så jag tänkte göra en liten redogörelse över mina tankar och upplevelser efter denna resa.

Det första som slår en när man kommer ner på låglandet i Albanien efter gränsövergången är hur vackert det är. Stort, öppet och platt med gigantiska berg som tornar upp sig i horisonten.

Vägarna är som tidigare nämnts i blandat skick, och man får köra lugnt med husbilen. Det andra som slår en är trafiken, den är helt galen. Folk kastar sig ut och ska köra om även om vägen är smal och det kommer mötande trafik. Det är ett annat tänk här, generellt har folk inte så bråttom men sen finns det de som ska förbi till varje pris och man får hela tiden vara på helspänn om man är rädd om sitt fordon och sin hälsa. På landsbygden är trafiken rätt lugn, men närmare städerna är det hektiskt. Tutan används frenetiskt, men oftast används den bara som hälsning eller för att vara säker på att fordonet framför/på sidan uppmärksammat att man finns där.

Ölen i Albanien är både god och billig. De har alla de vanliga märkena, men den inhemska ölen är ofta billigare och helt okej att släcka törsten med. På de hotell vi bott har ölen kostat allt mellan 6 och 15 kronor för ett stop.

Vi har kört runt över större delen av landet, från norr till söder, från väst till öst, och överallt där vi stannat för att äta har maten varit riktigt bra. Nu är det ju utvalda restauranger, så om det är representativt för landet i stort låter jag vara osagt. Till maten serveras oftast en fräsch närodlad sallad med getost, och förutom en och annan matförgiftning (troligen vattnet) finns ingenting att anmärka på. Kranvattnet bör man som turist inte dricka (även om vissa i sällskapet gjorde det utan problem) och flaskvatten finns nästan överallt, dock oftast betydligt dyrare än ölen.

Folket i Albanien, eller iallafall den del av lokalbefolkningen vi stött på, har varit otroligt glada, trevliga och genuint hjälpsamma! Första dagen hade våra slangburna vänner problem med punkterade slangar och stannade till på vad som såg ut som en gummiverkstad. Där stod fullt med cyklar och mopeder med diverse däckproblem, men ändå hjälpte han oss direkt vi kom med en trasig slang. Slangen reparerades ordentligt och det tog säkert 10-15 minuter innan det var klart. När vi frågade om priset skakade han bara på huvudet, han ville inte ha betalt för besväret. Eller som herren på bilden här ovan, som hade en enklare motorcykelverkstad vid en bensinstation där vi stannade för att tanka. Han kunde ingen engelska, men det kunde killen på macken, så vi hjälptes åt att göra oss förstådda och han räddade våran dag genom att byta det havererade bakhjulslagret på Shanes hoj. Det tog 20 minuter, han monterade två nya SKF-kullager och visade oss hela verkstaden och hans projekthoj (en gammal CBR 1000 som var i molekyler) och ville sedan ha 120kr för jobb och material. Inga överpriser för turister här inte!

Överallt där vi kört har folk vinkat och varit glada, eller gjort high-five med oss. På vissa ställen har hela skolklasser stått ute vid vägen och vinkat när vi passerat och velat se oss köra på bakhjulet. 😉

Klimatet i Albanien är riktigt trevligt. Vi har haft uppemot 27 grader varmt på dagarna i slutet av September, och även fast det regnat ovanligt mycket för perioden så har vi inte frusit. Uppe i bergen är det svalare, men ändå inte så att det blir kyligt.

Vattentemperaturen är klart badvänlig, och nere vid kusten är det riktigt charter-turism-väder. Jag skulle helt klart kunna tänka mig en solsemester till Albanien i framtiden.

Vissa av hotellen vi bott på har varit halvfärdiga, men överlag har hotellen hållit hög standard. Visst saknas det ibland vattentryck eller varmvatten, och ibland försvinner elen för att inte återkomma förrän tidigast nästa dag, men vi har bott bra och bekvämt under vår vistelse. Visst, det är utvalda hotell som bokats av organisationen, men ändå har man känslan av att de inte gått på de dyraste alternativen.

Hur shoppingen är i Albanien har vi tyvärr inte haft tid att ta reda på. Sista kvällen stannade vi efter shoppingstråket i Dürres, men hann tyvärr aldrig ut på promenad då schemat var lite hektiskt.

Såhär ett par veckor efter hemkomst har man fortfarande en känsla av lycka och harmoni i kroppen. Jag är en sådan person som behöver utmana mig själv med lite dumheter då och då för att må bra, och den här resan kommer att hålla det behovet tillfredsställt ett tag har jag en känsla av. Drömmer fortfarande om grusvägar och motorcykelåkning på nätterna och vaknar ibland mitt i natten och undrar var jag är. 😉

Snart åker vi till Marocko för att köra 4 dagar i sanden, och vi har redan börjat sondera efter lämpliga rallyn att köra nästa år… för denna resa gav mersmak i stort format!

Väckaren ringde klockan 0400. Det blev en snabb dusch, tandborstning och påklädning innan vi masade oss ut till husbilen. Väl där tog det inte lång tid innan alla svenskar var på plats och gjorde sig hemmastadda i husbilen igen. Frukost hade inköpts kvällen innan och kylskåpet fylldes med smör och pålägg till de mackor som fick ta plats i skafferiet.

Att köra genom Albanien på tidig morgon går snabbt, och innan vi visste ordet av var vi vid gränsen. Samma tulltjänsteman som släppt in oss i landet skulle nu släppa ut oss. Han var på mycket bättre humör idag, och kom ihåg våra fem ”Moto” i släpet. Gränsövergångarna var inga problem, och Albanien gick snabbt att ta sig igenom.

Montenegro med sina sämre vägar passerades snabbt, vägvalet åt detta hållet var MYCKET bättre än tidigare. Efter lite strul hittade vi en påfart till A1, en stor snabb motorväg som leder genom hela kroatien upp till Slovenien. Efter A1 i kroatien såg vi två otäcka bilolyckor, en av dem av den typen som skapar minnesbilder man önskar att man inte hade i huvudet och som är svåra att bli av med.. 🙁

Sloveniens vägar suger. De är vackra och slingrande, men om man vill hem snabbt så är de riktigt jobbiga. Branta serpentiner med dålig asfalt.

Gränsen till Österrike var inga problem, och nu var vi i EU på riktigt. Detta var sista gränsövergången där vi överhuvudtaget behövde bemöda oss om att ta fram våra pass. Denna gång lade vi pengar på att köra bra vägar, runt tusenlappen kostade det att köra motorväg genom hela Österrike, och vilken tid vi sparade! Snabbt var vi i Tyskland och Autobahn igen.

Jag körde Albanien, Montenegro, Kroatien, Slovenien och början av Österrike. Sen fick jag sova i 8 timmar innan jag tog över ratten i Tyskland igen. Snabbt upp till Rostock, och denna gång hann vi med färjan som precis skulle gå – ingen onödig väntan här inte. Torsdag kväll hade vi diskuterat om vi skulle behöva boka en senare färga, facit var att vi hann med en färja som gick 11 timmar tidigare än ursprungsplanen.

På färjan inhandlades diverse billig dryck, leksaker till barnen och present till hustru. Sen blev det en dryg etapp från Gedser över broarna genom sydsverige och upp till Växjö. Nu när man var på svensk mark var man ju nästan hemma, och att då inse att man har en tredjedel av resan kvar är tungt.

Vi lastade av gubbarna i Växjö med blandade känslor. Det är riktigt tråkigt att det är över (för denna gången) men man längtar så kopiöst mycket efter familjen att man bara vill hem så snabbt som möjligt. Vi lovade dock varandra att vi ska göra om detta igen, dock inte i år eller nästa.. 😉

Efter detta var det den vanliga Sverigeresan att ta sig hem. Vi stannade efter vägen och sov ett par timmar när vi blev för trötta, och sen blev det sista händelselösa etappen hem. Känslan när man svänger in på Degerövägen var sköön. Äntligen hemma! Lastade av Shane och parkerade husbilen på uppfarten. Kramkalas! Underbart!