När väckaren ringde klockan 0630 hade jag inte sovit mycket. Kroppen var helt tömd på energi och jag trodde inte att jag skulle förmå att ta mig ur sängen. Efter en del överläggande och en stor dos pannben kom vi fram till att ändå ge oss ut på motorcykel, eftersom att transport mellan bivackerna inte ingick i organisationen. Många valde att ta taxi denna morgon, men vi bestämde oss att försöka så gott det gick, att hålla måttligt tempo och hjälpas åt med att ta oss fram. Asfalten var inget alternativ, det var roadbook och grus som gällde. Precis när vi kom ut genom dörren för att åka iväg började det regna..

Vi teamade upp med Sven som även han ville hålla lagom tempo, och drog iväg. Första delen av vägen ledde oss uppför samma grusvägar vi kört nedför dagen innan, och det var gropigt och stötigt, men allteftersom vägen blev sämre så återkom energin i kroppen och det kändes som att körningen flöt på riktigt bra. Vi körde relativt snabbt, och de ”Mud-filled-whoopies” som utlovats för morgonen, och som var lerhål i östersjöstorlek, klarade vi av i hög hastighet. Sen blev det slemmigare och lerigare ju längre vi körde, och bitvis fick man köra väldigt försiktigt då hojen inte körde framåt dit man styrde utan mer gled i sida dit den själv ville.

Precis innan första escapen var det en serpentinväg med vallar på sidorna som verkat få agera flodfåra under senaste tidens regnoväder. Det var 20cm tjock, slemmig, trög lera överallt och det gick riktigt tungt att ta sig nedför. Satte man ned foten så bara gled man, och när Sven lade omkull 640n så var det inte lätt att resa den upp igen. Denna korta serpentinväg tog oss närmare 40 minuter att ta oss igenom, och längst ner hittade vi Max på en 660 Rally som hade haft stora problem med lervägen. Hans låga framskärm låste framhjulet när leran packade ihop sig, och det blev många stopp på vägen ner. Hans sällskap hade tappat tålamodet och stuckit så han hade fått kämpa sig genom kaoset på egen hand.

Max och Sven, som hade stora cyklar, beslutade att ta asfaltsescapen till lunchen, och jag och Shane fortsatte roadbooken som planerat. Så länge vi körde gick det bra, men när vi stannade insåg jag hur slut jag var då benen knappt bar att stå på. Vi tänkte att nu hade vi nog passerat det värsta, och det skulle bli bättre till lunchen, men ack så fel vi hade. Nu var det lerigt, och UPPFÖR, och riktigt dåliga vägar bitvis. Men dåliga vägar betyder rolig körning, iallfall om man har energi att attackera dem med.. vilket stundvis saknades för mig. Men vi kämpade oss iallafall igenom, och efterhand blev det lättare när det började gå utför igen. Det var snorhalt, och man fick köra lugnt, men vi tog oss fram. Innan lervägen började fick vi chans att tanka, men byn hade ingen mack utan tanten i kiosken hade bensin i PET-flaskor. Cyklarna gick bra på soppan, men brandsäkert kanske det inte direkt var?

Vägen var lerig och hal, och energin fanns inte i kroppen. När man inte orkar rätta till sina misstag blir det lätt att man får sig ett litet gyttjebad:

Man får ta det rätt lugnt när man passerar genom lerpölarna, för håller man lite för hög hastighet så får man bada.

Precis innan lunch var det en liten bäckfåra som skulle passeras, ”Small stream”, men vi insåg rätt snabbt att ett försök att forcera ”bäcken” som nu var 10 meter bred och forsade vilt, skulle innebära att vi troligen aldrig mer skulle ses i livet. Vi valde att hitta en annan väg, och bara 10 meter åt vänster fanns en väg som ledde till en bro över bäcken istället. Toppen!

Lunchpasuen innebar att jag fick kämpa i mig en snickers och en cola. Det kom nästan upp igen, men lite energi måste man få i sig.

Efter lunch var spåren bättre. Sven och Max hängde med eftersom att Edvin lovat dyrt och heligt att ”No more mud!”, men det var inte riktigt sant. Dock var vägarna större, vi körde uppför grässluttningar och såg otroligt vackra vyer. På väg uppför en grässlänt i rätt god hastighet tappade jag koncentrationen en stund och framhjulet fastnade i en washout.. fick tumla runt lite på gräset och drog på mig en sträckning i axeln, men det var bara att lyfta upp hojen och fortsätta.

Vi nådde toppen på lite drygt 1800m över havet, och stannade för en liten fotosession innan vi fortsatte nedåt. Eftermiddagen var branta vägar med sten och grus, och precis innan vi nådde asfalten träffade vi på två britter på en KTM 690 och en BWM 650GS. Det blev en god pratstund innan vi fortsatte till bivacken för natten. När vi låg och tuffade på asfalten efter tankstoppet och roadbooken sade ”Turn left onto gravel” så önskade jag att vi kunde köra asfalten istället, men man kan inte ge upp så nära målet så det var bara att tugga på.

Väl framme vid hotellet var jag tröttare än jag någonsin varit förut. Mina bromsbelägg var helt slut, både fram och bak, efter dagens lerkörning så halva eftermiddagen hade jag kört utan bromsar. Jag hade nya belägg fram och efter lite letande fick jag köpa bakbelägg av Jörgen, super! Denna kvällen mekade jag halvliggandes på hotelluppfarten, för jag var för trött för att sitta eller stå. Nya bromsar installerades och luftfilter byttes och sen blev det dusch och säng. Middagen avsmakades men magen ville fortfarande inte ha mat, ölen fick utebli och det fylldes istället på med vatten.

Vid genomgången av roadbooken fick vi det glädjande beskedet att morgondagen var en ”vilodag”, bara dryga 15 mil körning (som i verkligheten var närmare 19) innan vår bivack på stranden. Vi skulle med lätthet hinna avnjuta bad i havet, god mat och avkoppling – någonting som lät ljuvligt när man var så slutkörd som jag var. Det blev en snabb middag, en snabb dusch och sen snabbt isäng. Tror jag somnade innan huvudet nådde kudden och fick sova gott hela natten!

Fortsättning följer…

Efter lite diskussioner under kvällen så beslöt jag och Shane oss för att köra ensamma idag. Detta för att få navigera och hålla det tempo vi själva vill hålla, samt att en för stor grupp blir jobbig att hålla ihop och det blir mycket stilleståndstid.

Morgonen började med en snabb frukost med mc-kläderna på, och sedan asfalt ut ur Tirana. Rätt snabbt övergick asfaltvägen till en bred grusväg full i hål. Det gick fort, men var riktigt stötigt och jobbigt att köra där. Efter ett par kilometer sa noten ”Into river, under pipe” och det var här det roliga började. Enligt Edvin, organisatören, hade de rekat spåret ett par dagar tidigare och då fanns det en tydlig väg att köra genom floden, som mer hade storleken av en bäck. Nu hade det regnat oavbrutet ett par dagar, och alla spår av vägen var bortspolade, och floden var en flod.. strid strömmande, djup och med massor av vatten. Vi hittade ett ställe att köra över, och försökte följa roadbooken.. men eftersom att ingenting såg ut som det skulle fick vi efter en stund, och ett antal flodpassager, ge upp och försöka följa GPS:ens riktning istället. Det tog ett tiotal flodpassager innan vi hittade någonting som såg ut som en väg, och under tiden började det spöregna. Vi var helt dyblöta när vi följde spåret, som händelsevis korsade floden ett par gånger till innan det började leda oss uppåt mot bergen. Shane hade spenderat en stor del tid med att torka sina skor med hotellets hårtork, ett jobb som nu var helt bortkastat efter att ha vadat i vatten över knäna.

Efter den blöta morgonen hamnade vi steniga dåliga vägar som ledde oss brant uppför, och allteftersom vi klättrade tätnade skogen. Snart befann vi oss i molnen, på lerig och hal väg som var blandat kalksten och grus/lera. Vägen slingrade sig sakta uppför, och vid ett par tillfällen mötte vi timmerbilar som tvingade oss köra av vägen för att låta dem passera. Bitvis var det branta stup där vi fick köra av, och det var inte alltid jättestora marginaler, men det fungerade. Vi gasade på i god hastighet och rätt vad det var började Shanes motorcykel låta riktigt illa. Det gnisslade och gnekade, och den lät allmänt missnöjd, men vi kunde inte se någonting som var galet.. Vid det tredje stoppet upptäckte vi dock att vänster bakhjulslager inte längre fanns, och det var det som ledde till missljudet. Eftersom att vi stod mitt i skogen, efter dålig väg, så bestämde vi oss för att tuffa på i sakta mak till lunchen där Shane skulle avbryta och jag skulle fortsätta. Det var ingen munter duo som körde de 40km som var kvar till lunchstället.

Precis innan lunchen fanns en mack, och vi tankade upp cyklarna inför morgondagen. Där upptäckte vi att det stod tre motorcyklar utanför ett garage, som verkade vara en verkstad. Vi hade inget att förlora, så vi bad mackattendanten – som kunde engelska – att fråga mekanikern om han kunde byta lager. Förhoppningarna var inte stora, men vi fick en tumme upp och ett ”No problem, will change both side”. Vi frågade hur lång tid det skulle ta och fick svaret ”Fifteen to twenty minute” och prislappen skulle efter livliga diskussioner bli ”Fifteen euro”. Där hörde vi nog fel, men efter att ha fått höra fifteen euro, eller 2000 lek flera  gånger så kunde vi inte annat än skratta och säga åt honom att köra. Det var med en stor dos tvivel vi såg på när han började montera isär motorcykeln och knacka ut trasigt lager ur fälgen.

Det tog inte lång tid innan det trasiga lagret var ute, och en springare fick i uppdrag att hämta nya lager. Döm om vår förvåning när han, fem minuter senare, dyker upp med ett par kartonger med SKF-loggan på, och meken börjar montera lagren i bakfälgen. Mackföreståndaren kom stolt och visade upp vilka kvalitetslager som monterades, Made in Italy, bra grejer! Det tog lite mer än 20 minuter, men snart var cykeln återmonterad och vi kunde fortsätta vår resa. Det var glada handslag, och vi gav mekanikern alla lösa pengar vi hade, vilket var en del mer än han ville ha, och sen åkte vi vidare – glada och nöjda över att kunna slutföra dagen.

Medan vi fick motorcykeln lagad passerade ett par cyklar oss, och när vi kom fram till lunchen sade Edvin att vi legat först med god marginal hela morgonen, och undrade varför vi stannat så länge i byn. Vi fick en stor god sallad och pasta till lunch innan vi åkte vidare, med ett par cyklar framför oss nu. Eftermiddagens grusvägar var snabbare, och det var många små byar och serpentiner som passerades. Vid ett par tillfällen hade vägen kollapsat och det var rullgrus/sten som låg i driver över vägen. Där stupade det även brant på vänster sida, så det gällde att hålla tungan rätt i mun när man passerade. Vi körde om ett par cyklar efter serpentinvägarna och när vi såg Apriliatysken ta en felsväng och blåsa iväg i full fart sporrade det oss att köra än fortare.

Roadbooken ledde oss in på RIKTIGT dåliga vägar, med lerhål, sten, ”pave” och byar tätt inpå varandra. Resten av eftermiddagen var klättring och utförsåka på dessa underlag, och det var två trötta motorcyklister som rullade in på hotellet i Progradec, vid en stor insjö på 800m höjd över havet. Där fanns bara en kille som gjort illa knäet dagen innan, och vi fick vänta en timma på att organistatörerna rullade in på parkeringen. Ytterligare lite senare kom andra ekipaget motorcyklar inrullande, och sen droppade det in folk resten av kvällen.

Vi fick höra att Måns-Ulric kört av vägen och utför ett stup under dagens rutt och enligt informationen vi fått hade han tokskrotat motorcykeln och gjort sig väldigt illa. När resten av svenskarna rullade in och vi fick facit, att det gått så bra det kunnat gå med en tillknycklad kylare på motorcykeln och en ordentlig lårkaka på Måns-Ulric så var det väldigt skönt att höra! Efter ett snabbt olje- och luftfilterbyte tog vi tag i reparationen av hans husa, och det gick rätt snabbt att konstatera att kylaren trots sin konstiga form hade god genomströmning och var tät.

Resten av kvällen var middag, lite öl, gott sällskap och lite mer mek. Stefan var dock inte på middagen då han blivit dålig i magen, oroväckande!

På småtimmarna vaknade jag av att det gjorde riktigt ont i magen, och jag mådde illa. Snabbt in på dass, där jag spenderade större delen av natten med att tömma kroppen på diverse innehåll. Efteråt visade det sig att 9 av 45 förare blivit dåliga, och att det troligen var salladen till lunchen som var boven. Ingen höjdare att vara magsjuk när man är i Albanien för att köra motorcykel..

Fortsättning följer…

På genomgången av roadbooken fick vi veta att dagens tur innehöll en tvåtimmars färjeresa, och att det var viktigt att vi var vid färjeläget klockan 0930 – eftersom att färjan avgick vid den tidpunkten. Det var 8 mil att köra till färjan, på vägar av skiftande kvalitet, och frukosten på hotellet öppnade klockan 0700.

Efter att ha gjort morgonrutinen i mörker, då strömmen som försvann kvällen innan fortfarande inte kommit åter, begav vi oss – fullt påklädda och klara att åka – ner till frukosten. Klockan 0700 öppnades dörrarna av en trött servitör, men någon frukost fanns inte framme. Vi avvaktade ett par minuter, men bestämdes oss sedan för att åka ändå.

Dagens sträcka började med lite grusväg som ledde ner till stranden, och en lång, snabb repa efter sandstranden. Roadbooken sa ”Warning, fishing nets” och stranden var belamrad med bråte, så det var ingen avslappnad tur i sanden denna morgon.

Efter strandrepan körde vi en del grus och asfalt i oerhört vackra omgivningar innan vi kom fram till färjeläget. Klockan var 0920, och vi var bland de första att anlända. Dock var inte färjan där heller. Vi tog det lite lugnt, drack kaffe och snackade strunt medan fler och fler cyklar droppade in. Vid 11-tiden kom färjan, och 11:30 – två timmar för sent, lade vi ut för en tvåtimmars tur på Lake Komani. Kaptenen fyllde år, så det var ordnat med DJ och party på båten, och när vi passerade genom ett bergspass med höga toppar på båda sidor och flöjtmusik som ekade mellan bergväggarna var det svårt att inte få gåshud på armarna. Så oerhört vackert!

När färjan lagt till fortsatte dagen med asfalt och grus, högre och högre upp i bergen. Det var mulet och regnade sporadiskt, men efter en stunds klättrande kom vi upp över molnen och ett otroligt vackert landskap bredde ut sig under oss. Vägarna var mer bäckar än vägar och det var riktigt halt bitvis, men otroligt rolig körning! Vissa vattenpassager var så djupa att man trodde att cykeln skulle drunkna, men alla tog sig förbi utan problem.

Mitt på turen fanns ett antal svarta noter, vilket betyder stor fara. Det var grusvägar med lodrätt berg på ena sidan och lodrätt stup på andra, ett par hundra meter ner i en flodfåra. När vi såsmåningom började rulla nedåt igen övergick sten/grusvägarna till jord/grusvägar som mer liknar de vägar vi har på våra tallhedar här hemma. Farten ökade och det var ruskigt rolig körning. Vi testade lite nya spår på sidan av vägen och hade grymt skoj hela vägen till lunch.

Eftersom att färjan dragit ut så mycket på tiden blev det en rätt sen lunch idag, och hela gänget var överens om att ta asfalten tillbaka till bivacken för att slippa köra i mörkret. Alla utom jag. Jag var pigg och riktigt körsugen, och var säker på att vi skulle hinna en offroadsträcka till innan det blev mörkt. Stefano, raidens enda italienska deltagare, lunchade samtidigt som oss och även han var sugen på ett offroadpass till, så vi slängde i oss lunchen och drog iväg.

Eftermiddagens rutt bestod av skogsvägar. Riktigt sköna och vackra vägar som ringlade genom skogen, över bäckar, förbi gruvor och i raviner. Först klättrade vi uppåt ett bra tag genom skogen, vägarna var i stort sett bortspolade och bestod av väldigt många washouts. Tempot var helt okej, högt utan att man behövde tumma på säkerheten. När vi passerat en stengruva började vi åka nedförs, och då gick vägen i en ravin. Här var vägen jättesmal, och det var verkligen ett lodrätt stup ned till floden som forsade ett par hundra meter längre ner. Inte mycket utrymme för misstag, och när vi stötte på en fårflock där vallhunden envisades med att springa mellan motorcykeln och bergväggen så var det lite otrevligt.. men hunden hann inte med så länge. 😉 Otroligt vackert och roligt att köra i sådana miljöer som man aldrig annars får chansen att uppleva!

1,5 timme senare var vi framme vid motorvägen och satte av mot Tirana och Te Stela Resort igen. Vi hann inte köra långt innan det började skymma, och att köra rallyhoj med skitiga dåliga lysen, med smutsiga gogglar, på en kolsvart motorväg i Albanien där hälften av bilarna inte har lamporna tända – det är riktigt otrevligt ska jag erkänna. Man får vara på sin vakt hela tiden efter bilar som knappt syns och vilda hundar som springer ut i vägen framför en.

När vi rullade in på hotellet fick jag en stor kram och ett ”Vad härligt att se dig hel” som välkomnande. Sen fick jag en öl i näven och hojjar att reparera, en riktig toppenkväll alltså! Vi skruvade och servade cyklar hela kvällen, och hann precis ta en dusch på rummet innan det var dags för middag och roadbookgenomgång.

Det verkar inte som att min stator orkar med att driva all el på min cykel, för batteriet laddar ur och laddas inte upp igen. Det innebär att jag inte kan använda el-startern utan måste kickstarta min cykel hela tiden. Det innebär dessutom att jag måste hålla rätt bra motorvarv för att lamporna ska lysa bra. Det innebär DESSUTOM att GPS:en inte fungerar, och att ICO:n (trippmätaren) buggar ut lite slumpmässigt om man har otur. Dessutom visade det sig att min originalmätare till KTM:en inte gillar vatten, för när jag kör ner cykeln i ett surhål så ger den upp totalt. Att navigera utan trippmätare och utan GPS är svårt, och att nollställa ICO:n under färd är i stort sett omöjligt. Satte nya batterier i ICO:n, och efter det fungerade den iallafall okej, men GPS:en och de spår vi fick till den kunde man inte lita på, eftersom att GPS:en bara gick sporadiskt när den hade lust.. men, vi är ju här för att köra roadbook, så det är ju super!

Första natten på Te Stela fick vi en dubbelsäng och en soffa. Inatt fick vi en dubbelsäng och en smal fåtölj, som gick att bädda ut. Jag fick alltså sova på en 40cm bred säng, som var tre decimeter för kort för att rymma mig. Men det var inga problem att sova iallafall efter dagens äventyr.

Kläderna som vi hänger upp på toaletten gör att det stinker i hela rummet. Redan nu, efter två dagar, luktar vi så illa att städerskorna håller sig för näsan när de kommer in för att bädda soffan i vårt rum. Detta bådar gott för framtiden!

Fortsättning följer…

Första kördagen började lite struligt med punktering för några av våra slangburna vänner, och ett glömt pass för min del. Efter frukost och en hel del väntan fick jag så guidning till var husbilen fanns, och hämade passet. Klockan var efter 9 när vi åkte därifrån och började dagens köning. Efter en stund träffade vi på resten av gänget i en gatkorsning där de stod hos en däckreparatör och fick slangarna lagade.

Vägarna blev snabbt sämre, och snart blev det mer grus än asfalt när vi åkte upp mot bergskedjan öster om Tirana. Alla människor såg glada ut över att se oss, och ofta möttes man av grabbar som ville göra high-five när man åkte förbi:

Resans första vurpa stod jag för, när vi körde i en nästan-torr flodfåra. Jag skulle köra över den lilla rännil som fanns där, men körde rätt på en stor sten som låg i vattnet och åkte omkull. Ingen fara, bara lite lera på kläderna. Den varan skulle det bli mer av senare..

Vi körde första offroadbitarna och kom längre och längre upp i bergen. Stundvis var det sol och stundvis moln, men regnet uteblev och vägarna var torra och dammiga. Längre upp i bergen blev det riktigt vackra vyer när vi stannade och diskuterade resväg.

Vid passage av ett brobygge fastnade Jan-Å i ett nät som var utlagt på marken och åkte ikull. Ingen större fara, men ett par kilometer senare tvärdog hans Kawasaki.. Vi spenderade ett tag med felsökning innan  vi konstaterade att vi inte kunde åtgärda felet på plats och bogserade honom till närmaste väg där sweeper-teamet fick ta med honom till bivacken.

Resten av förmiddagen höll vi lugnt tempo på varierande underlag, allt från slipprig hal grusväg till stenpartier och rena enduropassager:

På vissa ställen var det svårt att hålla framdäcket på plats, och det blev ett par omkullåkningar..

Vid en lite sämre passage åkte Måns-Ulric omkull och vi fick gå ner och hjälpas åt att få fart på cykeln igen. Precis där kom läkarbilen och körde förbi oss på ett sådant sätt att han nästan skickade ett gäng av oss till sjukhus. Bland annat var han nära på att köra över benet på mig, när jag inte lyckades få fotfäste på de branta vallarna vid vägen och höll på att glida ut precis som han gasade förbi igen.

Allt gick bra men när vi nådde fram till lunchen var klockan redan efter 16. Vi fick äta, men fick inte lov att fortsätta i skogen då det snart skulle skymma, och ”man vill inte vara i skogen eller på vägarna i Albanien när det är mörkt”..

Sagt och gjort, det blev motorväg till dagens slutdestination. Snopet, men med tanke på allt strul på morgonen och under dagen var det inte så konstigt. Det var väldigt bra asfalt på vägen, och omgivningen lämnade inte så mycket att önska på vägen ner från bergen. Körningen i städerna och efter motorvägarna däremot är inte någonting man ser fram emot på en endurocykel i Albanien..

Väl tillbaka på hotellet blev det service av hoj, vilket innebar byte av luftfilter och nytt batteri då mitt gamla inte verkade ta laddning. Turligt nog hade Stefan med sig ett reservbatteri som jag lånade.

Hotellet för kvällen var halvfärdigt, inte så mycket varmvatten och när man duschade kom gammalt avloppsvatten upp genom golvbrunnen. Rummen var kala utan onödigt möblemang och när det började åska på kvällen gick strömmen. Den fick vi inte tillbaka innan vi lämnade hotellet dagen efter. 

I vanlig ordning blev det öl, middag och genomgång av morgondagens roadbook.

Vi fick bland annat information om att morgondagen skulle innehålla en etapp bestående av en 2 timmars färjetur. Det var väldigt viktigt att vara vid färjeläget klockan 0930 eftersom att det bara gick en färja, och det var då den skulle gå – typ. Kanske en kvart tidigare eller senare.

Mitt under presentationen dök Sven upp, smått stressad och trött. De hade kört nästan hela turen, men på en av de sista asfaltsektionerna hade hans sällskap kraschat och tokskrotat hela navigationstornet. Det värsta var dock inte att cykeln gått sönder, utan att han även brutit nyckelbenet – så illa att det behövde opereras skulle det senare visa sig. Sven själv hade sabbat tanken på sin 640, så det blev lite kvällsmek med byte av tank och diverse.

Det är ruskigt skönt att vara en del av ett ”team”, vilket man nog kan kalla oss svenskar som var i Albanien. När någonting går fel, för någon, så hjälps ALLA åt att fixa så att det ska gå att fortsätta åka. Delar och verktyg finns nästan alltid att hitta, och alla bidrar med kunskap, mekning och support för att alla ska kunna köra.

Medan vi mekade började det regna ordentligt – läs störtflod – och asfaltsgatan förvandlades från väg till forsande flodfåra. Åskan drog in från bergen, och det blixtrade oavbrutet med en blixt nästan varje sekund. Maffigt att titta på, men lite oroväckande med tanke på morgondagens körning. Det var svalt, så det gick bra att sova i rummet även utan AC – som ju inte gick då strömmen inte fanns. Klockan ställdes på 0630, för att hinna ge oss av runt 0700 för att hinna med färjan, men det blir nästa del.

Fortsättning följer…