Dagen började med en bra frukost på lyxhodellet i Dades. Teamade upp med Jacob då vi båda ”förlorat” våra körkompisar.

Från hotellet åkte vi ner till huvudvägen för att tanka, och sedan förbi hotellet igen på väg mot gruset. Här märkte vi att våra GPS-spår inte var aktiverade, så vi återvände till John på macken som aktiverade rätt spår åt oss. När vi kom ut mot gruset igen hade Jacob spår, men inte jag, så han fick navigera.

Första delen av dagen bestod av slingriga grusvägar som vi betade av i högt tempo. Efter en kortare asfaltssektion genom en by körde vi i en torr flodfåra innan vi kom upp på serpentinerna som skulle leda oss upp i Atlasbergen igen.

Det hade regnat, och på sina ställen var vägen helt bortspolad, så tempot var inte hysteriskt men ändå snabbt.

Efter en lång, vindlande och otroligt vacker väg kom vi fram till resans största vattenpassage. Eftersom att det hade regnat så fick vi vid briefingen veta att om det var minsta osäkert att det gick att passera så skulle vi invänta följebilen och hjälpas åt att ta cyklarna över, men vattnet var – omän strömt – väldigt klart och rätt grunt.. så vi körde över.

Mer serpentiner, byar och flodfåror tog oss högre och högre upp i bergen. Efter en längre, väldigt kurvig, asfaltssektion hamnade vi i en jättemysig by där man hade anlagt trädgårdar på platåer där berget sluttade för brant för att odla direkt på sluttningen. Riktigt vackert var det.

Ett av de starkaste minnena från denna resa är en passage genom en by uppe i bergen. När vi kör sakta genom byn är det fullt av ungar ute som vill göra High-five, och eftersom att det ändå går så sakta så sträcker jag ut handen och kör nära en tjej för att fivea henne. Precis när jag kommer fram rycker hon undan handen med världens flin.

Oavsett vart man kommer i världen så är barn ändå barn, och de fungerar som barn gör. Fantastiskt härligt att se, jag blev så snopen så jag tittade efter henne när jag körde förbi och såg hur gott hon skrattade åt mig..

Killen på bilden fick en highfive iallafall, eller om jag fick en av honom, troligen det senare.

Asfaltvägen övergick i grus, och fortsatte uppför. När vi kom upp på en stor platå där vägen slingrade sig fram mellan (och över) bäckfåror, och det var precis hur roligt som helst att köra, blev det dags för lunch. Vi körde upp på en höjd med utsikt över platån, men insåg snart att följebilen inte skulle kunna ta sig upp, så vi fortsatte en bit till.

Lunchen intogs såsmåningom i en korsning med utsikt över de snötäckta Atlastopparna som tornade upp sig i fjärran. Över 4000möh ska de vara enligt uppgift, och det var riktigt mäktigt och vackert. Stundvis hade vi 13 grader varmt, så ökenhettan vi upplevt för 2 dagar sedan fanns inte här uppe.

Efter lunch fortsatte bergsvägarna i ett myller av korsningar och förgreningar. Lätt att köra fel, men landskapet var öppet omän stenigt, så det gick bra att göra vägvalen lite senare. Det blev slingriga serpentiner och snabba partier om vartannat innan vi kom ner i flodfårorna som vi följde en lägre sträcka nedåt.

Riktigt härlig körning i flodbäddarna, och även fast det studvis kom både en regndroppe och två var humöret på topp!

Dagens sista etapp, innan målet i Ouarzazate, var ett militärskjutfält. Vi fick order om att, ifall det står en beväpnad vakt och säger stopp – så ska vi inte köra förbi honom. Varför man nu måste instruera om det.. Vägsträckan mot skjutfältet var snabb och bra, en extremt vid dal mellan två bergskedjor, med de mäktiga Atlasbergen som tornade upp bakom en. Riktigt mäktigt! Den beväpnade vakten stod inte vid skjutfältets början, och vi gasade vidare. Jag hade lyckats aktivera rätt karta i GPS:en, och efter en stund körde jag förbi Jacob och lät cykeln andas fullt. Vägen var kurvig och kuperad, hade både sten och wash-outs lite här och där, men var RIKTIGT snabb och rolig att köra. Mot slutet blev vägen sämre, och då kändes det som att man hade framhjulet mer i luften än på marken, och när man tog en kisspaus och väntade in övriga åkare gick det inte att få bort flinet från munnen. SJUKT rolig körning.

Efter en stund såg man Ouarzazate breda ut sig i botten på dalgången, och snart körde vi efter gatorna i staden och hade lämnat offroadåkningen bakom oss. Det kändes vemodigt, minst sagt, men inuti var man bara lycklig över den otroliga körning vi fått uppleva på denna resa! GPS-spåret ledde oss till Motoadventures gamla garage, och det tog en stund av irrande genom bakgator och gränder innan vi hittade till ”Fint hotel” och målet för turen. Väl framme blev det high-fives, incheckning och segeröl.

Kvällen spenderades med att packa ihop körutrustningen, ljuga om veckans bravader, te, öl, ett dopp i den iskalla poolen och en god middag på Johns flickväns restaurang inne i staden. Efter middagen var alla så trötta att det blev sängdags, senaste kvällen på länge.

Sov dåligt denna natten. Det var varmt, jag var törstig, det fanns inget vatten. Magen var inte i skick, gick på dass flera gånger. När vi vaknade på morgonen var ingen av oss i toppskick, och Tina beslutade sig för att inte köra idag. Hon njöt mer av att åka i följebilen och slippa pressen med att prestera.

Efter en snabb frukost i tältet bar det av igen. Vi började dagen med gruppkörning, där de som ville fick köra sanddyner och de som inte ville slapp. Självklart körde jag dyner. 😉

Helt magisk rolig körning i lite högre tempo idag. Vi avverkade dynerna vid lägret, körde lite efter kammen på ett par stora dyner och fortsatte vidare.

Vi hittade den största sanddynen i området och tog oss över den, även om det inte syns så bra på bild så är dessa sandhögar sjukt stora och sjukt branta. För att ta sig uppför denna var man tvungen att ligga på maxvarv på trean när det började gå uppåt, och då kom man precis över toppen med framhjulet..

Jag gjorde resans vurpa över en riktigt mysig dyn efter att ha kört över den på bakhjulet:

När jag började sätta ner framhjulet var det lite brant, så det gick inte riktigt så fort som jag ville, vilket innebar att när jag skulle bromsa stopp innan toppen på dynen – så gick det lite för fort. Bestämde mig att lämna cykeln vid toppen och fortsätta själv:

Riktigt tur att dynen inte hade en brant baksida, för då hade jag fått mig en riktigt ordentlig luftfärd, men såhär gick det hur bra som helst. Märkte på kvällen att jag hade ett saftigt blåmärke på baksidan av vänsterbenet som benskyddet orsakat, ett litet minne av dagens vurpa. 😉

Vi körde mellan ett par bergstoppar med en sandbank som gick upp mellan dem, RIKTIGT härligt!

Ibland tar man sig inte riktigt hela vägen upp, och då har man att välja mellan att vända och ta om, eller få draghjälp av en kamrat.

Att ligga och glida i dalgångarna mellan dynerna är helt magiskt roligt. Ja hela upplevelsen med sanddyner är helt magiskt rolig, det är därför det är lite väl mycket bilder från dynerna..

Efter det blev det en stenigare passage och en torrlagd sjö tillbaka till Ramlia.

Efter sista stenvägen fick vi nyttja våra kunskaper i ”använda-sista-droppen-soppa-på-en-ktm”..

Men det räckte ändå inte riktigt hela vägen fram..

I Ramlia tankade vi från PET-flaskor, drack te och John försökte visa oss hur man på enklaste sätt vänder en endurocykel. Det gick inte så bra för honom.

Efter tankstoppet hakade jag på Per och Anette, och vi gasade genom ett sjukt härligt ökenlandskap bestående av öppen terräng med berg på sidorna och mjuka härliga sandvägar med den obligatoriska stenen lite här och var.

Ett antal byar passerades innan vägen blev hårdare och mer väglik. Vi fick inte följa den hårda vägen länge innan vi skulle ta av rätt ut på ett plattland igen. Det blåste rätt ordentligt, och de som körde efter oss vittnar om en sandstorm som vi precis missade. Efter det platta landskapet övergick vägen till en smalare stenig väg som var väldigt kuperad. Vi höll god fart och här och var fick man sig en luftfärd efter en dikespassage eller liknande. Galet roligt, men energinivån i kroppen var inte på topp och det gick åt mycket energi till att koncentrera sig på vägen.

Lunchstoppet idag var i en by som heter Alnif. Gissa vad – kyckling och pommes, jajjemen! I Alnif väntade vi in följebilen så att vi fick tanka, för att sedan återigen bege oss iväg.

Första sektionen fick jag ta täten, över en riktigt snabb grussektion med en hel del wash-outs att se upp för. Efter ett par byapassager hamnade vi i en dalgång där en flod säkerligen rinner när/om det regnat. Plötsligt låg där ett par riktigt stora stenbumlingar mitt i vägen, och ett par grabbar stod uppe på bergssluttningen och vinkade åt oss och varnade för stenarna. Det visade sig att de var i full färd med att bygga ett hus, och var ute och letade upp stenar som skulle passa. Strax efteråt mötte vi en lastbil, fullastad med stenar i liknande storlek, som åkte efter grabbarna och plockade upp de stenar de välte ner på vägen. Hus av naturmaterial – jajjemen! 😉

När vägen började slingra sig uppåt mötte vi tre BWM1200GS Adventure, fullpackade med packboxar, tält och tillhörande matchande BMW-jackor. De verkade ha det ganska tungt på dessa taskiga vägar, och man var glad att man lekte fram på en lätt 450..

Serpentiner, branter, stup, bergsmassiv, klar härlig bergsluft, hala kurvor, leriga spår, uppförsbackar och nedförsbackar. Nu blev det riktig bergskörning, lite åt Albanienhållet men med långt bättre vägar och förutsättningar. Roligt, vackert, underbart! Alldeles för många intryck för att återge i text, men det är så magiskt vackert när det karga bergslandskapet plötsligt övergår till en lummig dalgång med små stenhus utplacerade till synes slumpvis. Lite staket, någon bäckspassage, barn som är ute och leker. Sådan körning som man mår bra av, både i kroppen, sinnet och själen. Vackert helt enkelt, på alla sätt och vis.

När vi passerade dagens högsta punkt (lite över 2000möh om jag inte minns fel) träffade vi på Henrik och gänget som passade på att vila på en utkiksplats med utsikt över serpentinvägen och dalgången nedanför. Otroligt mäktigt och vackert. Vi tog en bensträckare innan vi åkte vidare nedförs.

Efter ett par kilometer eller mil slingrande serpentiner, byar och det vanliga kom vi så ut på en kortare asfaltssektion innan det sista platta gruslandskapet innan dagens mål i Dades. När vi lämnade asfalten åkte vi genom vad som närmast kan beskrivas som ett marslandskap. Små spår på röd jord, med röda kantiga stenar utspridda över marken och röda platta bergsmassiv på sidorna. Riktigt läckert!

Marslandskapet övergick såsmåningom i de vanliga långa snabba vägarna, med slumpvis utplacerade bäcksraviner som måste tas i vettig hastighet, medan man kan bjuda fullt mellan dem. Dock är det fullt med wash-outs överallt där vägen är bortspolad.. missar man en sådan här och tar den på fel sätt så kan det gå illa!

Det började småregna när vi såsmåningom kom fram till asfaltsvägen igen, och efter att ha rullat någon kilometer asfalt kom vi fram till hotellet för dagen.

Detta hotell var i särklass resans finaste. Rummet var inrett med koppar, i lite steampunk-stil och jag älskade det! Duschen hade gott tryck, gott flöde och rikligt med varmvatten. Hotellet hade ett Hamam, där vi bastade och Tina fick en timmas massage.

Maten var bra, varierad och faktiskt riktigt god, både till middag och frukost. Här mådde vi gott hela kvällen, samtalade, drack en öl eller tre och slappnade av ordentligt.

Efter en lång och skön natt i Nkob blev det uppstigning, frukost och avfärd i snabb takt. Dagens etapp var resans längsta på cirka 28 mil.

Eftersom att första etappen skulle vara slingriga bergsvägar, som Tina inte gillar att köra, så åkte hon asfalt till första återsamlingsplatsen på morgonen i Tazzarine.
Morgonen började i vanlig ordning med tankstopp i Nkob, men idag började grusåkat direkt efter bensinstationen – ingen asfalttransport på morgonen alltså – HÄRLIGT!

Efter några kilometer snabb grusväg i dalgången började vi klättra uppåt. Det var lite serpentiner, men inte alls av den typ vi haft igår, och efter några kilometer klättring öppnade landskapet upp sig. Vägen var av varierande skick, en del torra bäckar att passera och rätt slingrig, men SJUKT rolig och SNABB! För varje by som passerades blev vägen bättre, och långa sträckor kunde man ligga och hålla stumt på högsta växel.

Passerade ett antal småbyar och ensliga träd innan GPS-spåret avvek från vägen. Det blev lite snabba sträckor över stenbelagd mark, ett par dikespassager med lite mer vegetation innan marken plötsligt gick från slät och fin till att bestå av 2dm höga räfflor i form av stenhårda sand/grus-vallar. Höll rätt bra fart när detta hände och fick studsa runt lite innan jag fick ner farten. 😉

Efter den räfflade marken följde spåret en torr flodfåra, med sandbanker, vegetation och en och annan vattenpöl. OTROLIGT rolig körning där man kunde hålla rätt god fart och surfa fram över landskapet som var växlande och riktigt vackert. Njutningen var TOTAL! Efter att ha följt flodfåran alldeles för kort stund ledde spåret upp på asfaltvägen som tog oss till Tazzarine där tankning, Tina och följebilen väntade.

Efter lite te och dricka drog vi vidare i lugnt tempo. En kortare asfalttransport innan vi tog höger ut i vegetationen. En bred och fin grusväg ledde oss till en koppargruva, och efter det blev vägen mindre och slingrigare. Ett par mindre vattenpassager senare började landskapet öppna upp sig på riktigt, och det blev platta snabba spår där man kunde köra många i bredd. Tina började bli varm i kläderna och fick upp farten, och det var riktigt roligt att surfa fram över sand/grus-vägarna. Landskapet blev efter hand mer kuperat, och vi körde mellan små trädbeväxta kullar på fina slingrande vägar, solen stekte och det var riktigt varmt och hela tillvaron var helt magisk!

Vi körde en sväng i en uttorkad flodfåra där det blev lite trångt mellan två buskar, och det sved till när jag åkte genom lövverket, men jag tänkte inte mer på det. Efter ett tag insåg jag att det inte slutade svida i armen, så jag stannade och kollade vad som hänt.. Jag hade en 6cm lång tagg som satt inkörd nästan 2cm i överarmen. Fick ta i ordentligt för att få ut taggen. Lite senare stannade vi i en dal och fick godis från följebilen, ovärderligt när energin börjar tryta, och John försäkrade oss om att inga buskar är giftiga härnere, det är bara otrevligt med taggar. Så vi släppte det och åkte vidare.

Underlaget blev lösare ju längre vi körde, och efter en bypassage var det lös sand vi körde på genom ett platt stäppland med torra buskar. Buskarna försvann och en gigantisk ökensträcka öppnade upp sig. Jag hittade ett par smådyner att leka i medan Tina höll god fart efter gps-spåret.

Vi passerade berg som såg ut som chokladglass, och sedan befann vi oss mitt i en öken med gigantiska sandtäckta berg till höger och en pytteliten bergskedja lååångt bort i horisonten till vänster. Här gasade jag ifrån och filmade Tina när hon passerade.

Att ligga och hålla stumt i detta landskap, öppet och slätt med någon kulle och någon grop här och där var MAGISKT roligt! Känslan när man i full fart kör över en kant och plötsligt svävar fram genom luften för att sekunden senare landa mjukt innan uppförsbacken som återigen skickar en rätt ut i luften.. det går inte att beskriva..

Efter att ha kört en kortare evighet genom detta ödsliga och otroligt vackra landskap kom vi fram till ett bergspass där dagens lunch skulle intas. Sista kilometern var ett spår med djup, lös sand, och väl framme vid lunchstoppet var Tina helt slut. Hon hade nu kört 15 mil på dåligt underlag, och med tanke på hur mycket hon kört tidigare är det en sjukt imponerande bravad!

Efter lunchen kom resans hittills roligaste sträcka. Jag kom iväg bland de sista från lunchstoppet, och ”vägen” var till en början bara en stor yta med väldigt spårig och lös sand.

Jag har inte kört mycket i sand tidigare, men det tog inte många hundra meter innan tekniken satt där. Vikt långt bak, hög växel, höga varv och full fart! Sjuuuuukt roligt.

Passerade cykel efter cykel, och när spåret blev slingrigare och ledde mellan tuvor, buskar och flodfåror blev det bara ännu roligare. Riktigt snabb sträcka som var asrolig att köra. Passerade en flodfåra, och när jag närmade mig Ramlia (ett klassiskt Dakar-tankstopp) blev underlaget hårdare och mer stenigt, men ändå ruskigt snabbt.

Från Ramlia var det sedan en fullgassektion över en stenig dalgång innan vägen övergick till sandväg för att sedan passera ett par dyner, som jag bara måste köra över. Galet! Obeskrivbart! Kul!

Ett par kilometer vindlande sandvägar senare var jag framme vid dagens stopp. Ett ”beduinläger” i utkanten av ett område med stora sanddyner. Magiskt vackert och hur läckert som helst. Ni som varit i sanddynerna tidigare vet vad jag pratar om, ni andra kan aldrig förstå!

När man kör många mil på dåligt underlag med ovana händer, då får man blåsor. Denna resa hade jag riktiga sockar och en riktigt bra kompressionströja så skavsåren på benen och överkroppen var inte ett problem. Hade köpt nya handskar från Biltema som inte hjälpte mot blåsorna ändå, hade blåsa på blåsa i tre lager. Mina nya Sidi-skor fungerade bra. Första dagen hade jag så ont i fötterna att jag inte kunde gå när jag tog av mig skorna, andra dagen domnade fötterna bort efter två timmar så – det gjorde ju inte ont iallafall. Tredje dagen var okej, och sista kördagen var skorna RIKTIGT sköna. Om det är skorna som format sig efter fötterna eller tvärtom låter jag vara osagt, det funkar iallafall bra. 😉

Efter att ha druckit lite te och väntat in övriga i gruppen och följebilen fick vi ut på första dynpasset. Vi delade upp gruppen i mer och mindre erfarna och drog iväg. Eftersom att det är rätt lätt att bli övereggad av upplevelsen, och eftersom att sanddyner är väldigt branta och lätta att göra sig ordentligt illa i, så höll vi ihop grupperna hela tiden vi körde. Tog en topp, väntade in resten av gruppen och tog nästa.

Att köra sanddyner var så galet kul! Till skoteråkare kan jag förklara det ungefär såhär: Tänk dig en dalgång med branta kullar, täckta av en halvmeter perfekt puder, fria från hinder – det är bara att gasa och surfa runt i pudret! Det finns kullar man kan hoppa över, det finns kullar som är svåra att klättra uppför, det finns alla typer av branta backar att leka i. Tänk dig sedan att där du kör, där blir det inget spår. Du kan köra samma puder om och om igen och det är fortfarande orört.. Tänk dig sedan nåt som är dubbelt så bra som det, så börjar man närma sig dynkörning..

Jag vet inte hur länge vi var ute i dynerna, alldeles för kort stund.. men när man kom tillbaka till bivacken var man helt slut. Pulsen var hög, benen darrade och svetten rann. Det märkte man inte när man lekte, för man var för upptagen med att ha roligt, men sandkörning tar på krafterna!

Middag intogs i ”stora tältet”, Tajin med kyckling – och pommes. 😉 Helt okej, mättande och man fick energi. Ett par öl blev det oxxo, och sedan bäddade vi ut madrasser under den klara natthimlen och låg och pratade och lyssnade på trubadurerna som spelade trumma och sjöng.. Precis när det började bli tjatigt körde John iväg dem, och alla bäddade ned sig för en natt utomhus.

Efter att ha legat ett tag ute vek vi oss dock och sov inomhus, bättre att kunna sova och orka med morgondagen tänkte vi.

Dagen började med hotellfrukost före 0800 och sedan genomgång, tilldelning av hojjar och påklädning. Avfärd strax efter 0900 med ett gemensamt tankstopp i utkanten av Ouarzazate som första hållpunkt. Efter det blev det ett par kilometer asfalt innan vi fick kliva av vägen ut på gruset. Tina var ovan och till en början gick det i krypfart, men allteftersom kilometrarna rullade så fick vi upp tempot en aning. Vägarna var hårda och torra, vindlande grusvägar som ledde oss över ett par torrlagda bäcksfåror, genom byar och över öppna vidder.

Körningen ledde oss från plattlandet upp mot bergen, och det var ett väldigt vackert landskap att köra i. Vägarna höll riktigt bra skick, och det var lättkört. När vi närmade oss lunchstället blev det lite halkigare och mer serpentinliknande vägar med branter på sidan av vägen.

Tina började vara rejält trött och vid lunchen kom vi överens om att hon skulle åka bil resterande del av dagen, då hon inte njöt av bergsvägarna och var för trött för att köra säkert. Lunchen intogs på ett väldigt vackert ställe, vid ett vattenfall, långt över plattlandet nedanför.

Efter lunchen teamade jag upp med Micke och Patrik, som enligt uppgift är ett par gasglada herrar.. och mycket riktigt blev tempot en hel del högre efter lunchen. 😉

Det var ruskigt varmt, och jag behövde fickor. Fick tipset av Per att man kunde ta av ärmarna på jackan, vilket var HELT lysande! Fungerar hur bra som helst, och man håller sig ordentligt sval även när det är riktigt hett ute!

Eftermiddagen bestod av slingrande serpentiner i bergsmassivet, som övergick till rakare, snabbare vägar i dalgångarna, för att till sist övergå till supersnabb körning över platt ökenmark.

Passerade OTROLIGT vackra landskap på vägen, och lyckan var total!

Dagen avslutades med en snabb, sandig uttorkad flodfåra in mot Nkob tillsammans med Per och Anette. Galet roligt att ligga och gasa på i den lösa sanden!

Efter flodfåran och en kortare sväng på asfalten hamnade vi på ett vandrarhem i Nkob. Bara en dörr i en vägg, men det visade sig vara ett riktigt fint ställe. Inga lås på dörrarna fanns det, utan man lämnade öppet. Teet var gott, liksom ölen och sällskapet.

Middagen bestod av grillad kyckling och pommes och mättade magen även om den inte smakade. Dagens etapp var bara på 19 mil, imorgon skulle det bli 10 mil ytterligare, så det blev en relativt tidig kväll..