Dagen började med en bra frukost på lyxhodellet i Dades. Teamade upp med Jacob då vi båda ”förlorat” våra körkompisar.

Från hotellet åkte vi ner till huvudvägen för att tanka, och sedan förbi hotellet igen på väg mot gruset. Här märkte vi att våra GPS-spår inte var aktiverade, så vi återvände till John på macken som aktiverade rätt spår åt oss. När vi kom ut mot gruset igen hade Jacob spår, men inte jag, så han fick navigera.

Första delen av dagen bestod av slingriga grusvägar som vi betade av i högt tempo. Efter en kortare asfaltssektion genom en by körde vi i en torr flodfåra innan vi kom upp på serpentinerna som skulle leda oss upp i Atlasbergen igen.

Det hade regnat, och på sina ställen var vägen helt bortspolad, så tempot var inte hysteriskt men ändå snabbt.

Efter en lång, vindlande och otroligt vacker väg kom vi fram till resans största vattenpassage. Eftersom att det hade regnat så fick vi vid briefingen veta att om det var minsta osäkert att det gick att passera så skulle vi invänta följebilen och hjälpas åt att ta cyklarna över, men vattnet var – omän strömt – väldigt klart och rätt grunt.. så vi körde över.

Mer serpentiner, byar och flodfåror tog oss högre och högre upp i bergen. Efter en längre, väldigt kurvig, asfaltssektion hamnade vi i en jättemysig by där man hade anlagt trädgårdar på platåer där berget sluttade för brant för att odla direkt på sluttningen. Riktigt vackert var det.

Ett av de starkaste minnena från denna resa är en passage genom en by uppe i bergen. När vi kör sakta genom byn är det fullt av ungar ute som vill göra High-five, och eftersom att det ändå går så sakta så sträcker jag ut handen och kör nära en tjej för att fivea henne. Precis när jag kommer fram rycker hon undan handen med världens flin.

Oavsett vart man kommer i världen så är barn ändå barn, och de fungerar som barn gör. Fantastiskt härligt att se, jag blev så snopen så jag tittade efter henne när jag körde förbi och såg hur gott hon skrattade åt mig..

Killen på bilden fick en highfive iallafall, eller om jag fick en av honom, troligen det senare.

Asfaltvägen övergick i grus, och fortsatte uppför. När vi kom upp på en stor platå där vägen slingrade sig fram mellan (och över) bäckfåror, och det var precis hur roligt som helst att köra, blev det dags för lunch. Vi körde upp på en höjd med utsikt över platån, men insåg snart att följebilen inte skulle kunna ta sig upp, så vi fortsatte en bit till.

Lunchen intogs såsmåningom i en korsning med utsikt över de snötäckta Atlastopparna som tornade upp sig i fjärran. Över 4000möh ska de vara enligt uppgift, och det var riktigt mäktigt och vackert. Stundvis hade vi 13 grader varmt, så ökenhettan vi upplevt för 2 dagar sedan fanns inte här uppe.

Efter lunch fortsatte bergsvägarna i ett myller av korsningar och förgreningar. Lätt att köra fel, men landskapet var öppet omän stenigt, så det gick bra att göra vägvalen lite senare. Det blev slingriga serpentiner och snabba partier om vartannat innan vi kom ner i flodfårorna som vi följde en lägre sträcka nedåt.

Riktigt härlig körning i flodbäddarna, och även fast det studvis kom både en regndroppe och två var humöret på topp!

Dagens sista etapp, innan målet i Ouarzazate, var ett militärskjutfält. Vi fick order om att, ifall det står en beväpnad vakt och säger stopp – så ska vi inte köra förbi honom. Varför man nu måste instruera om det.. Vägsträckan mot skjutfältet var snabb och bra, en extremt vid dal mellan två bergskedjor, med de mäktiga Atlasbergen som tornade upp bakom en. Riktigt mäktigt! Den beväpnade vakten stod inte vid skjutfältets början, och vi gasade vidare. Jag hade lyckats aktivera rätt karta i GPS:en, och efter en stund körde jag förbi Jacob och lät cykeln andas fullt. Vägen var kurvig och kuperad, hade både sten och wash-outs lite här och där, men var RIKTIGT snabb och rolig att köra. Mot slutet blev vägen sämre, och då kändes det som att man hade framhjulet mer i luften än på marken, och när man tog en kisspaus och väntade in övriga åkare gick det inte att få bort flinet från munnen. SJUKT rolig körning.

Efter en stund såg man Ouarzazate breda ut sig i botten på dalgången, och snart körde vi efter gatorna i staden och hade lämnat offroadåkningen bakom oss. Det kändes vemodigt, minst sagt, men inuti var man bara lycklig över den otroliga körning vi fått uppleva på denna resa! GPS-spåret ledde oss till Motoadventures gamla garage, och det tog en stund av irrande genom bakgator och gränder innan vi hittade till ”Fint hotel” och målet för turen. Väl framme blev det high-fives, incheckning och segeröl.

Kvällen spenderades med att packa ihop körutrustningen, ljuga om veckans bravader, te, öl, ett dopp i den iskalla poolen och en god middag på Johns flickväns restaurang inne i staden. Efter middagen var alla så trötta att det blev sängdags, senaste kvällen på länge.