Dagen började med en bra frukost på lyxhodellet i Dades. Teamade upp med Jacob då vi båda ”förlorat” våra körkompisar.

Från hotellet åkte vi ner till huvudvägen för att tanka, och sedan förbi hotellet igen på väg mot gruset. Här märkte vi att våra GPS-spår inte var aktiverade, så vi återvände till John på macken som aktiverade rätt spår åt oss. När vi kom ut mot gruset igen hade Jacob spår, men inte jag, så han fick navigera.

Första delen av dagen bestod av slingriga grusvägar som vi betade av i högt tempo. Efter en kortare asfaltssektion genom en by körde vi i en torr flodfåra innan vi kom upp på serpentinerna som skulle leda oss upp i Atlasbergen igen.

Det hade regnat, och på sina ställen var vägen helt bortspolad, så tempot var inte hysteriskt men ändå snabbt.

Efter en lång, vindlande och otroligt vacker väg kom vi fram till resans största vattenpassage. Eftersom att det hade regnat så fick vi vid briefingen veta att om det var minsta osäkert att det gick att passera så skulle vi invänta följebilen och hjälpas åt att ta cyklarna över, men vattnet var – omän strömt – väldigt klart och rätt grunt.. så vi körde över.

Mer serpentiner, byar och flodfåror tog oss högre och högre upp i bergen. Efter en längre, väldigt kurvig, asfaltssektion hamnade vi i en jättemysig by där man hade anlagt trädgårdar på platåer där berget sluttade för brant för att odla direkt på sluttningen. Riktigt vackert var det.

Ett av de starkaste minnena från denna resa är en passage genom en by uppe i bergen. När vi kör sakta genom byn är det fullt av ungar ute som vill göra High-five, och eftersom att det ändå går så sakta så sträcker jag ut handen och kör nära en tjej för att fivea henne. Precis när jag kommer fram rycker hon undan handen med världens flin.

Oavsett vart man kommer i världen så är barn ändå barn, och de fungerar som barn gör. Fantastiskt härligt att se, jag blev så snopen så jag tittade efter henne när jag körde förbi och såg hur gott hon skrattade åt mig..

Killen på bilden fick en highfive iallafall, eller om jag fick en av honom, troligen det senare.

Asfaltvägen övergick i grus, och fortsatte uppför. När vi kom upp på en stor platå där vägen slingrade sig fram mellan (och över) bäckfåror, och det var precis hur roligt som helst att köra, blev det dags för lunch. Vi körde upp på en höjd med utsikt över platån, men insåg snart att följebilen inte skulle kunna ta sig upp, så vi fortsatte en bit till.

Lunchen intogs såsmåningom i en korsning med utsikt över de snötäckta Atlastopparna som tornade upp sig i fjärran. Över 4000möh ska de vara enligt uppgift, och det var riktigt mäktigt och vackert. Stundvis hade vi 13 grader varmt, så ökenhettan vi upplevt för 2 dagar sedan fanns inte här uppe.

Efter lunch fortsatte bergsvägarna i ett myller av korsningar och förgreningar. Lätt att köra fel, men landskapet var öppet omän stenigt, så det gick bra att göra vägvalen lite senare. Det blev slingriga serpentiner och snabba partier om vartannat innan vi kom ner i flodfårorna som vi följde en lägre sträcka nedåt.

Riktigt härlig körning i flodbäddarna, och även fast det studvis kom både en regndroppe och två var humöret på topp!

Dagens sista etapp, innan målet i Ouarzazate, var ett militärskjutfält. Vi fick order om att, ifall det står en beväpnad vakt och säger stopp – så ska vi inte köra förbi honom. Varför man nu måste instruera om det.. Vägsträckan mot skjutfältet var snabb och bra, en extremt vid dal mellan två bergskedjor, med de mäktiga Atlasbergen som tornade upp bakom en. Riktigt mäktigt! Den beväpnade vakten stod inte vid skjutfältets början, och vi gasade vidare. Jag hade lyckats aktivera rätt karta i GPS:en, och efter en stund körde jag förbi Jacob och lät cykeln andas fullt. Vägen var kurvig och kuperad, hade både sten och wash-outs lite här och där, men var RIKTIGT snabb och rolig att köra. Mot slutet blev vägen sämre, och då kändes det som att man hade framhjulet mer i luften än på marken, och när man tog en kisspaus och väntade in övriga åkare gick det inte att få bort flinet från munnen. SJUKT rolig körning.

Efter en stund såg man Ouarzazate breda ut sig i botten på dalgången, och snart körde vi efter gatorna i staden och hade lämnat offroadåkningen bakom oss. Det kändes vemodigt, minst sagt, men inuti var man bara lycklig över den otroliga körning vi fått uppleva på denna resa! GPS-spåret ledde oss till Motoadventures gamla garage, och det tog en stund av irrande genom bakgator och gränder innan vi hittade till ”Fint hotel” och målet för turen. Väl framme blev det high-fives, incheckning och segeröl.

Kvällen spenderades med att packa ihop körutrustningen, ljuga om veckans bravader, te, öl, ett dopp i den iskalla poolen och en god middag på Johns flickväns restaurang inne i staden. Efter middagen var alla så trötta att det blev sängdags, senaste kvällen på länge.

Sov dåligt denna natten. Det var varmt, jag var törstig, det fanns inget vatten. Magen var inte i skick, gick på dass flera gånger. När vi vaknade på morgonen var ingen av oss i toppskick, och Tina beslutade sig för att inte köra idag. Hon njöt mer av att åka i följebilen och slippa pressen med att prestera.

Efter en snabb frukost i tältet bar det av igen. Vi började dagen med gruppkörning, där de som ville fick köra sanddyner och de som inte ville slapp. Självklart körde jag dyner. 😉

Helt magisk rolig körning i lite högre tempo idag. Vi avverkade dynerna vid lägret, körde lite efter kammen på ett par stora dyner och fortsatte vidare.

Vi hittade den största sanddynen i området och tog oss över den, även om det inte syns så bra på bild så är dessa sandhögar sjukt stora och sjukt branta. För att ta sig uppför denna var man tvungen att ligga på maxvarv på trean när det började gå uppåt, och då kom man precis över toppen med framhjulet..

Jag gjorde resans vurpa över en riktigt mysig dyn efter att ha kört över den på bakhjulet:

När jag började sätta ner framhjulet var det lite brant, så det gick inte riktigt så fort som jag ville, vilket innebar att när jag skulle bromsa stopp innan toppen på dynen – så gick det lite för fort. Bestämde mig att lämna cykeln vid toppen och fortsätta själv:

Riktigt tur att dynen inte hade en brant baksida, för då hade jag fått mig en riktigt ordentlig luftfärd, men såhär gick det hur bra som helst. Märkte på kvällen att jag hade ett saftigt blåmärke på baksidan av vänsterbenet som benskyddet orsakat, ett litet minne av dagens vurpa. 😉

Vi körde mellan ett par bergstoppar med en sandbank som gick upp mellan dem, RIKTIGT härligt!

Ibland tar man sig inte riktigt hela vägen upp, och då har man att välja mellan att vända och ta om, eller få draghjälp av en kamrat.

Att ligga och glida i dalgångarna mellan dynerna är helt magiskt roligt. Ja hela upplevelsen med sanddyner är helt magiskt rolig, det är därför det är lite väl mycket bilder från dynerna..

Efter det blev det en stenigare passage och en torrlagd sjö tillbaka till Ramlia.

Efter sista stenvägen fick vi nyttja våra kunskaper i ”använda-sista-droppen-soppa-på-en-ktm”..

Men det räckte ändå inte riktigt hela vägen fram..

I Ramlia tankade vi från PET-flaskor, drack te och John försökte visa oss hur man på enklaste sätt vänder en endurocykel. Det gick inte så bra för honom.

Efter tankstoppet hakade jag på Per och Anette, och vi gasade genom ett sjukt härligt ökenlandskap bestående av öppen terräng med berg på sidorna och mjuka härliga sandvägar med den obligatoriska stenen lite här och var.

Ett antal byar passerades innan vägen blev hårdare och mer väglik. Vi fick inte följa den hårda vägen länge innan vi skulle ta av rätt ut på ett plattland igen. Det blåste rätt ordentligt, och de som körde efter oss vittnar om en sandstorm som vi precis missade. Efter det platta landskapet övergick vägen till en smalare stenig väg som var väldigt kuperad. Vi höll god fart och här och var fick man sig en luftfärd efter en dikespassage eller liknande. Galet roligt, men energinivån i kroppen var inte på topp och det gick åt mycket energi till att koncentrera sig på vägen.

Lunchstoppet idag var i en by som heter Alnif. Gissa vad – kyckling och pommes, jajjemen! I Alnif väntade vi in följebilen så att vi fick tanka, för att sedan återigen bege oss iväg.

Första sektionen fick jag ta täten, över en riktigt snabb grussektion med en hel del wash-outs att se upp för. Efter ett par byapassager hamnade vi i en dalgång där en flod säkerligen rinner när/om det regnat. Plötsligt låg där ett par riktigt stora stenbumlingar mitt i vägen, och ett par grabbar stod uppe på bergssluttningen och vinkade åt oss och varnade för stenarna. Det visade sig att de var i full färd med att bygga ett hus, och var ute och letade upp stenar som skulle passa. Strax efteråt mötte vi en lastbil, fullastad med stenar i liknande storlek, som åkte efter grabbarna och plockade upp de stenar de välte ner på vägen. Hus av naturmaterial – jajjemen! 😉

När vägen började slingra sig uppåt mötte vi tre BWM1200GS Adventure, fullpackade med packboxar, tält och tillhörande matchande BMW-jackor. De verkade ha det ganska tungt på dessa taskiga vägar, och man var glad att man lekte fram på en lätt 450..

Serpentiner, branter, stup, bergsmassiv, klar härlig bergsluft, hala kurvor, leriga spår, uppförsbackar och nedförsbackar. Nu blev det riktig bergskörning, lite åt Albanienhållet men med långt bättre vägar och förutsättningar. Roligt, vackert, underbart! Alldeles för många intryck för att återge i text, men det är så magiskt vackert när det karga bergslandskapet plötsligt övergår till en lummig dalgång med små stenhus utplacerade till synes slumpvis. Lite staket, någon bäckspassage, barn som är ute och leker. Sådan körning som man mår bra av, både i kroppen, sinnet och själen. Vackert helt enkelt, på alla sätt och vis.

När vi passerade dagens högsta punkt (lite över 2000möh om jag inte minns fel) träffade vi på Henrik och gänget som passade på att vila på en utkiksplats med utsikt över serpentinvägen och dalgången nedanför. Otroligt mäktigt och vackert. Vi tog en bensträckare innan vi åkte vidare nedförs.

Efter ett par kilometer eller mil slingrande serpentiner, byar och det vanliga kom vi så ut på en kortare asfaltssektion innan det sista platta gruslandskapet innan dagens mål i Dades. När vi lämnade asfalten åkte vi genom vad som närmast kan beskrivas som ett marslandskap. Små spår på röd jord, med röda kantiga stenar utspridda över marken och röda platta bergsmassiv på sidorna. Riktigt läckert!

Marslandskapet övergick såsmåningom i de vanliga långa snabba vägarna, med slumpvis utplacerade bäcksraviner som måste tas i vettig hastighet, medan man kan bjuda fullt mellan dem. Dock är det fullt med wash-outs överallt där vägen är bortspolad.. missar man en sådan här och tar den på fel sätt så kan det gå illa!

Det började småregna när vi såsmåningom kom fram till asfaltsvägen igen, och efter att ha rullat någon kilometer asfalt kom vi fram till hotellet för dagen.

Detta hotell var i särklass resans finaste. Rummet var inrett med koppar, i lite steampunk-stil och jag älskade det! Duschen hade gott tryck, gott flöde och rikligt med varmvatten. Hotellet hade ett Hamam, där vi bastade och Tina fick en timmas massage.

Maten var bra, varierad och faktiskt riktigt god, både till middag och frukost. Här mådde vi gott hela kvällen, samtalade, drack en öl eller tre och slappnade av ordentligt.